22 (OVER S∞∞N)

Åkte ju hem till kylan. Minusgrader. Oj. Startade de flesta mornar med att andas in skogen. Finns inget jag gillar så mycket som skogen. Andra bilden är från en tidig morgon då vi bestämde oss för att gå upp på berget för att se soluppgången. Tråkigt nog var det molnigt, vi hann bara se ett litet sken längst ned på himelen. Men det var mysigt. Koka gröt och sånt.

Sen inträffade det här magiska. KENT. Efter alla år. Alla tårar. Hur fint som helst. De spelade nästan alla låtar som jag älskar. Joakim Berg är en stjärna. Så sorgligt när sista sången avslutas och jag inser att det här var första och sista gången jag såg dem. Hela min tonår.

I helgen har jag känt mig ensammast i Sverige. Ibland hamnar jag bara där. Har knappt lämnat rummet. Bon Ivers nya album har spelats på repeat. Det slutar ändå aldrig att regna. Kanske är det bara någon slags post-bra-förra-helg-depression. Tur att det inte är så länge kvar tills jag åker upp igen. Idag är det måndag, vilket betyder en ny vecka och jag ska försöka skriva klart lite skolarbeten så jag får vara ledig på vårt icke-existerande-höstlov. Ska försöka må lite bra också.

Åttonde oktober

Tiden rusar verkligen iväg. Jag har i två veckor klivit upp innan solen gått upp, cyklat längst vätterstranden och hoppat på tåget till Nässjö där jag haft praktik. Jag hat-älskar tidiga mornar. Man är så himlahimla trött men alltså vissa mornar var soluppgången så magisk. (Andra dagar cyklade jag i spöregn till tåget och var nedkyld hela dagen..). I fredags var sista dagen på vårdcentralen och de kommande veckorna blir pluggpluggplugg. Lite motstridigt att försöka komma igång igen. På onsdag åker jag upp till ö-vik och tar långhelg. Kent spelar ju. Det kommer bli grymt.

(Nässjö är en liten håla men nog hittade jag en fin liten konsthall på vägen hem från praktiken. Samt dök en massa gatukonst upp från ingenstans lite här och där i staden. Superfint.)