La belle epoque

Det är spännande att vakna upp i en ny (hård) säng, på en ny plats, i en ny stad, i ett annat land. Vi öppnar balkongdörren och möts av en mysig men ganska sunkig gränd. Vi äter crossianter till frukost och dricker sånt där kaffe från en urgammal kaffemaskin som smakar skit. Men vad gör det när vi befinner oss i Nice.

 

 

Vi vandrar kvarter efter kvarter. Förundras mer över folks balkonger än sevärdigheter. Otroligt vackert. 

 

Colline du Chateau besöks och utsikten är slående. Vi köper med vattenmelon från en liten frukthandel och sätter oss på den steniga stranden. Vi bränner oss i solen och oavsett hur mycket vi badar så är värmen slående.

Sen hittar vi vegansk glass och crêpes och kaffedrinkar och livet är komplett.

 

En kväll tränger vi in oss på en liten jazzbar där allt från turister till stamgäster lyssnar intensivt på quartetten som spelar. 

Solnedgång sista kvällen och sedan soluppgång innan vi skulle ta flyget hem. 21 timmars resa senare är vi tillbaka i kalla grå örnsköldsvik. Jag är så glad för att denna resa blev av. Livet känns lite bättre.

Du vill va nån som aldrig behöver någon

Augusti har börjat. Jag har fyllt år. Tjugoett. Det är märkligt men inte märkvärdigt. Jag har somnat till regn och jag har vaknat till regn. Det blir aldrig riktigt sommar här i Norrland. Jag har fått två pocketböcker i present och snart är båda två utlästa. Jag har myst på en drömmig balkong i Umeå med min syster och fått ny energi av alla hennes växter. Jag har bokat en resa till Nice med Miriam och vi åker på fredag. Det känns otroligt roligt! Jag har varit till havs och jag har varit på blomsterängar. Jag lyckas dock aldrig riktigt ungdå tankar som sakta sakta leder mig ner i rastlöshetens fällor. Jag vet inte om jag är ledsen eller om jag är arg eller om jag är tankspridd eller om jag är orolig eller om jag är besviken eller om jag är nedstämd eller om jag är sentimental. Kanske är det en blandning av allt? Kanske är det ingenting. Det är svårt med känslor och det är svårt med tankar. Jag känner mig maktlös inför det. Som om jag inte riktigt litar på mig själv. Det låter diffust och det är nog så det mesta är just nu.