Tur att vi lever samtidigt

Jag är rädd för mörkret. Känns som att jag vill ta vara på varje sekund i solen. För snart försvinner den. Och ingen vet hur länge det är tills den kommer tillbaka igen. Jag hade en fin helg i Stockholm iallafall med 0 bilder. En liten sorg över det. Var på två spelningar och fick kramas med de finaste vännerna jag har. Sen har jag börjat ett nytt jobb, förra veckan. Jag arbetar med döden. Med människor som snabbt eller långsamt försvinner bort. Dag för dag. Förfärligt sköra men förvånansvärt starka människor. Livet ska levas hela vägen fram till döden.

Jag vill ge dig mig hand

Jag har en svart ros på bröstet

Ångest som fastnat i halsgropen

Värk som nästlat sig in i huvudet

Augusti var solrosens månad

Spred sin sista värme innan höstens ankomst

Jag vill bara veta

om jag kommer att klara det