Ska människan lära sig att den som brändes kommer brännas igen
Regnet öser ned. Det är som att hösten har anlänt på en natt. Jag sitter mest vid skolbibliotekets stora fönster, försöker plugga, men blickar ut i tomma intet. Det är jobbigt att komma igång med rutiner igen. Vill mest bara sova hela dagarna och sitta uppe på nätterna. Det är en konst att få ihop detta studentliv.
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Jag bor inte längre i något som kallas Norrland. Jag är 847 kilometer från min trygga skog, lilla stad och oändliga hav. Jag träffar inte längre samma människor och det gör ont. Jag vet att jag snart kommer träffa dem igen, men när man längtar tar saker tid.
Här är staden större, människor betydligt fler - intryck betydligt mer belastande. Här går solen ned mycket tidigare och havet är inte ett hav utan en sjö.
Maskinen och Thomas Stenström spelade båda på insparksfestivalen som ägde rum förra veckan. Det var fint.
Maskinen och Thomas Stenström spelade båda på insparksfestivalen som ägde rum förra veckan. Det var fint.
Jag bor förövrigt bredvid världens finaste park. Här kan du dricka en kopp kaffe för 10 kronor och avnjuta blommor i alla dess former. Tyvärr har jag knappt hunnit andats sen jag kom ner hit, för snart två veckor sedan.
Det var svårt att få ihop ett inlägg, för det är svårt att få ihop alla trassliga tankar. Jag vet knappt vad jag ska säga, skriva, för jag vet knappt vad som händer. Det blir nog bättre med tiden. Allt blir bättre med tiden.
Natt efter natt, efter natt efter natt
Går på parken och lyssnar på Syster Sol och Miriam Bryant med fina vänner.
Äter dödligt god lunch ibland när jag får lust.
Har en sex år yngre lillasyster som snart växer om mig.
Om du är rädd, sluta med det
Jag springer i skymningen - bästa tiden. Springer tills mörkret lägger sig - tills ångesten lägger sig.
Jag har ungefär samma panik som jag hade sista veckan innan studenten. Samma oförståelse över vad som egentligen kommer hända. Samma mani över att ta tillvara på varenda minut som är kvar. Samma rädsla över tryggheten som slutar existera den stund jag kliver på nattåget som ska ta mig ned till Jönköping. Samma glädje över att avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt
Samma andetag, hjärtslag och tankegångar.
Klarar jag det här?
Om livet är på natten när du sover måste du nog faktiskt göra nånting åt det
Det lyser färger i skogen. Vi har hamnat på den bästa platsen man någonsin kan tänka sig. Urkult. Jag kan återigen andas.
Vi tänder lyktor och hänger upp papperstranor. Evelina och Linnea spelar fina melodier på sina fioler.
Dagarna är iskalla, nätterna ännu kallare, men det gör inget. Forsen är vacker trots gråa moln och kånken är bra grejer.
Här är klockan 05:40 och jag och Naomi har nyss hittat tillbaka till campet efter äventyr. Ljuset har precis börjat leta sig igenom de grå tunga molnen. Som ni kan se är campet, förövrigt, otroligt ruttet.
Cleo är så fantastiskt bra. Vilken kraft.
Här är klockan 05:40 och jag och Naomi har nyss hittat tillbaka till campet efter äventyr. Ljuset har precis börjat leta sig igenom de grå tunga molnen. Som ni kan se är campet, förövrigt, otroligt ruttet.Solen vaknar med oss men vi vaknar inte med den. Här ligger vi och lyssnar/sover/drömmer på Sara Parkmans spelning i solen. Finaste.
Kvällssolen är fantastisk och vi går omkring på området och bara njuter. (Plus tar en massa bilder och leker coola).
Efter en sjuk spelning av GOAT drar vi vidare på rave på andra sidan älven. Mysigt, sjukt, roligt, fult, dåligt, osv.
04:16 känner vi oss nöjda efter att ha dansat till "Doctor Pressure" i 41 minuter med 9 olika remixer. Det fick räcka helt enkelt. Vi vandrar över bron och tillbaka till campet igen. Tunga i kroppen men lätta i huvudet.
Urkult är över och det gör ont. Men tänker jag tillbaka på dagarna så kan jag inget annat än att le. Fantastisk festival med fantastiska människor. Älskar detta ställe.
Jag är ju här och väntar på dig
Köper fula byxor och snygga skor på rea.
Det vi har är på låtsas, så är livet enklast, sluta hoppas på nånting mer
Mina lakan är skrynkliga och luktar lite svett och parfym. Luktar lite du. Du är rädd, precis som jag, rädd för så mycket. Ibland förstår jag inte hur vi fungerar. Men ibland behöver man inte förstå. Mänsklig värme, en kropp att hålla om. Ibland behöver man bara någon annan att hålla ihop när man själv håller på att gå i tusen bitar.
