Det finns en kärlek

Jönköping och sen Örnsköldsvik och sen Jönköping. Jag slits mellan två städer. Slits mellan ångest och glädje. Kanske kallas det livet. Jag vet inte. Det finns något vackert i trasighet. Den går inte att dölja. Hur mycket man än försöker. Den lyser igenom och färgar allt. Därför finns det också en viss rädsla. Rädslan för att trasigheten ska ta över och förstöra och bryta ned. När allt den egentligen vill är att visa det som är äkta. Det som är vackert. Det som är skört. Det som gör människan till människa. De pratar om mediciner igen. Och snön har inte slutat falla fastän vi är i mitten av april. Och jag går omrking och bär. Hundratals sorger. Hundratals liv. Bär tills mina axlar värker. Jag skriver hela tiden. Försöker lyfta ut alla känslor ut ur min kropp. Och även om allt känns så himla mycket hela tiden så finns det en kärlek. Tror jag.

So whether music or madness we live by one of the two

Du säger att inatt är sista natten. Att morgondagen kommer med ljus. Du säger att det finns hundratals andra som kan älska mig. Att jag snart kommer att må bra. Jag säger att det är gift i luften. Att jag borde stanna inne. Jag säger att det går en tryckvåg bakom revbenen. Att vi alla kommer att drunkna. Jag säger att det inte finns någon annan som håller mig som du. Att vi är vackrast i morgonljuset.

Jag skriver till dig som också har stirrat i timmar på skuggorna i taket

Jag börjar läsa Johannes Anyurus nyutgivna roman. Om ett fiktivt terrordåd i Göteborg. En timme senare har en lastbil kört in i en folkmassa i centrala Stockholm. Precis på den plats jag var på för fem dagar sedan. Det blir så verkligt. Det hade lika gärna kunnat hänt då. Det hände nu. Fyra oskyldiga människoliv och ett helt land i sorg. Mitt i körsbärsblomningen. Det är mörkt nu.

Kommer jag dö här på golvet i köket om du inte svarar?

En fredagkväll och jag sitter på ett golv täckt av konfetti med rödvin och vänner. Det finns mycket att säga om de senaste veckorna. Jag vet inte var jag ska börja. Vissa dagar vaknar jag 05 när det fortfarande är mörkt. Jag försöker somna om men tankarna leder bara nedåt. Då kokar jag kaffe och tar med ut. Röker en cigarett och dricker det svarta. Sen börjar det ljusna och då brukar det oftast kännas lite lättare. Andra dagar skrattar jag tills tårarna rinner och livet känns som den finaste gåvan jag fått. Jag älskar de dagarna när jag kan tänka fritt. Men sen kommer det dagar då jag får panikångest i en busskur och gråter för att himlen är så perfekt rosa. Dagar där livet känns som ett stort skämt och där jag gör allt för att inte gå sönder. Jag försöker hitta meningen med denna karusell och jag vet att jag inte är ensam om att åka i den. Men ibland känns allt bara alldeles för mycket.