In undertow
Vi ser oss som en dysfunktionell familj
andra skulle beskriva vår gemenskap som på gränsen till sektlinkande
vi är miserabla men lika kreativa
vi är kaotiska men ändå inte tillräckligt instabila för att bli stamkunder på psyket
vi har alla varit där
men vi vägrar att stanna
vi är ihärdiga
uthärdar politiska kamper
sparkar oss uppåt
det skulle kunna vara ett uttryck för en traumatisk barndom
en bortglömd ungdom
en trasig självbild
men det förklarar egentligen ingenting
den här världen är inte gjord för oss
men tillsammans håller vi oss flytande
ovanför vattenytan
håller oss på en armlängds avstånd från psykosen
17/01/2018 tankeverksamheter
Välkommen till livets berg&dalbana
Du vet aldrig när du faller
Kanske är det charmerande
Kanske är det motbjudande
Till stor del alldeles förfärligt
Jag är lika förvånad som du
Tiden försvinner under mina fötter
Jag häller i mig kaffe som aldrig förr
Mitt huvud klarar inte av allt som sker
Vaknar alldeles för tidigt
Min kropp är på helspänn
Måste ut
Gå
Bort från alla obehagliga ljud
Kanske krama en varm kropp
Kanske dricka en till kopp svart kaffe
Kanske somna i hans famn
Kanske inget alls av det där
Jag är rädd för så mycket
Jag vill inte vara det
Winter solstice
En tråkig, grå, regnig måndag bestämde jag mig för att åka till Åre. Samma torsdag satt jag och Anso på tåget upp till snön, skogen, vintern, ljuset. Det är något alldeles speciellt med Norrland. Vissa dagar låg kylan på minus tjugosex grader. Det stoppade inte oss från att åka snowboard. Träffade Lina som tillfälligt är bosatt i Åre. Det var så fint och roligt att hänga med henne i backen. Tanken slog mig, inte bara en gång, varför flyttar jag inte hit? Jag kunde knappt koncentrera mig på att åka snowboard för utsikten var så fruktansvärt vacker. Det går inte att beskriva. Hoppade motvilligt på nattåget tillbaka till Jönköping på söndagen. Jag ska återvända till Åre. Nån gång. När tiden är inne.
Farväl mitt tvåtusensjutton.
Januari är alltid ett mörker. Oavsett vad jag gör. Jag har i princip noll bilder och noll skriva texter ifrån januari. Jag köpte en fin polaroidsamling som jag ofta låg och bläddrade i. Avslutade min praktik på Ryhov och blev sjuk en vecka; därav lakrtis och glass.
"I februari är risken stor att tappa greppet om det mesta. De första värmande solstrålarna når fram till huden och förhoppningar om vår och glädje väcks till liv. Sen faller det där regnet och sen faller snön och då faller allt".
Februari var varm. Du kunde nästan bli lurad att våren var påväg. I februari var första gången jag sov hos honom. Jag var så nervös och rädd. Kunde inte sova alls. Låg och lyssnade på hans andetag och hjärtslag hela natten. Började min nya praktik också i februrari. Innebar att jag i fem veckor åkte buss fyra timmar varje dag. Fram och tillbaka till Mariannelund. Sinnes. Min syster kom ned på besök. precis vad jag behövde. Vi satt på uteserving och fikade. Hur sjukt var inte det. Frida Sundemo spelade på bongo. En fin helg.
Mars och då faller snön. Jag satt mig på ett flyg hem. Det var snöigt och fint. Jag gick runt med snöstorm inombords. Började gå i terapi igen. Hade så mycket som skavde innanför revbenen. Gick på promenader och höll hand. Somnade alldeles för sent. Gick på spelning med Olivia och lyssnade på Thomas Stenström. Mycket fint. Vi hade födelsedagsfest i bunkern och jag drack rödvin och satt på ett glittrigt golv. En fin kväll.
April var skruvad på alla sätt och vis. Jag var i stockholm en helg. Körsbärsträden blommade trots att snön föll och jag var ett känslovrak. Slets mellan ångest och hoppfullhet. Jag läste Johannes Anyurus bok. En av de bästa böckerna jag läst 2017. Jag hade panikångest. Somnade sent och vaknade alldeles för tidigt. Jag åkte upp till övik under påskhelgen. Kände att jag behövde träffa min familj. Jag började hänga allt mer på kulturhuset också. Bästa beslutet jag gjort detta år.
Maj och sommaren var i princip kommen till Jönköping. Det var massvis med strandhäng och fina utekvällar. Jag gick på poetryslam, åkte till kyrkogårdsö en sväng och tappade ständigt hoppet tyvärr.
Juni. Lite ledighet i Örnsköldsvik och jag lyssnade när Maggio sjöng i skuleskogen. Umgicks med fina vänner och fikade hos mormor. Åkte skateboard och kunde inte sova om nätterna. Började sen jobba i Jönköping. Hängde i rosariet all min lediga tid. Åkte till gränna en fin sommardag och kände mig nästan lite kär konstigt nog. Midsommar firades i en stuga utanför Jönköping. Det var fint men också sorgligt.
Juli gav verkligen vackra dagar. Låg i gräset och lyssnade när Kristian Antilla spelade med fina vänner. Såg solnedgången från vätterstranden. Juli var också en sorgens månad. Min farmor dog och jag var på begravning en helg i ö-vik. Det var fint att träffa släkten och säga hejdå. Emelie kom sedan förbi Jönköping och tillsammans åkte vi till Göteborg i regnet och lyssnade på Håkan. Vi missade tåget hem och fick vänta i göteborg hela natten. Men det var värt.
Augusti. Ledigheten infann sig. Jag åkte till Örnsköldsvik för att faktiskt stanna där längre än ett par dagar. Jag fyllde år. Jag läste böcker. Sommaren existerade inte riktigt. Jag kände mig lite ledsen tror jag. Jag och Miriam bokade en resa till Nice i Frankrike och drog dit några dagar. Det känns helt overkligt såhär i efterhand. Insparksfestivalen var fin. Jag dansade till Movits och Icona Pop. Storslaget.
September var blandad. Jag kände mig till en början stark och hoppfull. Jag hade koll på mina känslor och höll mig till rutiner som jag strukturerat upp för att orka vardagen. Men det vände ganska snabbt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur september slutade. Hösten kom tidigt med regn och kyla. Ingen var riktigt förberedd på det. Jag spelade piano på vinden och försökte hålla modet uppe.
Oktober och jag hann aldrig riktigt andas. Besökte både Stockholm och Norge vilket var fint men också lite jobbigt. Jag var på spelning och lyssnade på Loney Dear. Oktober var fin ändå med sol och gula höstlöv. Ett besök på trädgårdsföreningen i Göteborg gjorde livet lite enklare med.
November var ganska mörk faktiskt. Jag tappade all slags motivation. Skrev inget. Fotade inget. Läste en del böcker. Väntade mest på att månaden skulle ta slut.
I december har jag ständigt pendlat mellan magi och desperation. En känslomässig berg&dalbana. Det var länge sen jag kände så mycket känslor på en och samma gång. Och det är jag tacksam över även om det är jobbigt att känna så starkt. Sömnrutinerna slutade fungera. Jag slutade fungera. Jag vet inte hur många sammanbrott jag fick under december månad. Samtidigt har det varit en av de finaste månaderna. Jag har umgåtts med så fina människor. Det har varit så mycket kärlek i all denna sörja.
2017 har varit ett år då jag försökt börja tycka om mig själv. Jag vill skriva älska mig själv. Men riktigt så enkelt är det inte. Jag har försökt acceptera mig själv. Vem jag är. Börjat stå upp för mig själv och vad jag tycker. Och jag vet att jag har förändrats väldigt mycket. Jag känner det. Men det har varit tufft också. Jag har slitis mellan känslor, städer, personer, minnen och tankar. Flera gånger har jag varit redo att ge upp. Samtidigt har 2017 varit ett otroligt fint år. Jag har lärt känna nya människor. Bra människor. Jag har fått känna kärlekens ambivalens. Det finns mycket att vara ledsen över men också mycket att vara tacksam för. Jag tror jag aldrig känt mig så splittrad som person. Jag vet inte vad jag förväntar mig av ett nytt år. Jag orkar inte ens tänka så. Jag vill bara må bra. Och jag känner en panikblandad förväntan på det nya året. Jag läser min sista termin och efter det väntar något nytt. Vad det blir vet jag ännu inte. Men det känns bra. Jag har kommit så långt. Jag hoppas att 2018 blir ett mer kreativt år.
