Mycket väsen för ingenting
Försöker infinna mig i att den första snön redan har fallit och det är inte ens November än.
Försöker infinna mig i att det bara blir mörkare och mörkare ute.
Försöker hålla mig kvar. Dansar till Italo Techno en kväll.
En annan kväll är vi ute någonstans på landsbygden och kliver in genom dörrarna till nån raggar-biker-klubb med sydstasflagga och sverigeflagga upphängda i taket. En märklig upplevelse.
En annan kväll går jag längst Vättern igen efter en alldeles för lång arbetsdag och det är sådär isande kallt. Tänker på hur mycket jag saknar just det där, att gå längst Vättern som jag tidigare gjorde nästan varje dag när jag bodde i Rosenlund.
Försöker ta hand om mig och min käreste. Planterar om blommor, vattnar blommor, krattar höstlöv, handlar mat, lagar mat, äter mat, sover tätt intill varandra, vaknar, somnar om, vaknar i mörker när väckarklockan ringer, snubblar till bussen, jobbar, handlar, står och dividerar om vi ska köpa eller bojkotta flingor, spelar tv-spel, målar, spelar musik, lägger mig för att sova, gråter, somnar, vaknar igen till väckarklockan i ett mörkt rum. Hösten är svår och jobbig på många sätt. Det bästa hade varit att bara stanna under täcket till nästa vår. Jag drömmer om att ha en hund, en häst, ett hus i skogen samtidigt som att jag är rädd för isolering och ensamhet. Jag vet inte riktigt vad det är jag längtar efter och varför jag ska behöva längta efter massa annat när jag trivs och har det väldigt bra så som det är just nu.
Jag vet inte ens varför jag ska behöva tänka på vad som ska hända härnäst. Kan jag inte få vara nöjd med min tillvaro någon gång tänker jag. För det är jag just nu. Kan det inte bara få vara så?
Jag känner mig skör och liten. Jag reser till Norge tre dagar och går på spelning, Bon Iver. Jag känner mig bara trött nu. Senaste veckan. Så trött bara.
