November
Jag lever. Det är november. Och jag lever. Den ni! Saker har förändrats senaste tiden. Jag är oförenderlig. Det känns så ibland. Men jag vet att också jag förändras. Till det bättre. Jag står ut. Det känns inte så jobbigt längre. Kanske har jag gått vidare. Kanske är jag starkare. Kanske vill jag bara leva igen. Det var så länge sen sist. Vilja leva. Orden i munnen känns främmande. Två år av mörker sätter sina spår. Jag vill inte fastna längre. Med något. Med någon. Tänk att jag har överlevt. Det trodde jag aldrig. Jag förvånar mig själv ständigt. Jag klappar mig på axeln ibland, jag lovar. Jag har blivit snällare mot mig själv. Hur ska man annars orka? September
Jag har börjat folkis, det har gått en månad. Det är väldigt trevligt. Målar i timmar. Varje dag. Jag mår ganska bra för tillfället. Det är fint.
Vi är inte längre där
Fy vilken berg-o dalbana det är just nu i mitt liv. Vissa dagar tar jag nattbad med vänner, tänder en brasa och fiskar. Andra dagar är jag totalt förlamad i sängen. Vill inget. Orkar inget. Bara att existera gör ont i varje millimeter av min hud. En annan dag kommer jag ut ur huset och vandrar i timmar och tältar i skogen. Tar nakendopp i morgonsolen. Dricker kaffe 04:00. Sen återigen totalt förlamad. Jag är less på att må såhär. Jag tycker faktiskt att det är rimligt att känna så. Jag är totalt less. Jag vill bara få finnas. Utan allt detta lidande.
Juni
Sommaren har anlänt. Morgonens solstrålar värker i kroppen. Kvällssolen gör mig lättad men också väldigt ledsen. Känner mig tom ofta. Men försöker se det vackra ibland.
Det handlar om
Vardagens dysfunktionella tillstånd
Om destruktiva relationer
Om ohållbar smärta
Om otänkbar längtan
Om oändlig sorg
Att vilja bli älskad
Men att inte vilja förstöra någon
Att se det vackra i det tysta
Att känna samhörighet
Att vilja överleva
Att tillåta sig känna ensamhet
Det handlar om dig
Om mig
Om ingen
Om alla
Ett annat ljus
Hela hösten har jag legat i fosterställning
Allting har varit en kamp
Det har varit sömnlösa nätter
Jag har aldrig känt mig så skör
Total kollaps
Min kropp som bara smält ihop
Min hjärna som har terroriserat mig
Jag är ständigt pessimistisk
Egentligen realistisk
Varje dag är aldrig på riktigt
Mina känslor existerar inte längre
Allt gör ont
Ingenting känns
December börjar kännas lättare
Men jag är inte naiv längre
Det slutar alltid med kraschlandningar
Jag vill acceptera det som är bra
Kan inte acceptera det som är dåligt
Tystheten kväver mig
Jag är ensam
Men jag är inte ensam
Min kropp är full av mediciner
Jag känner ingenting
Jag måste börja känna
Jag vill inte börja känna
Inget är för evigt
Allting är för evigt
Morgonen
Det sköra tillståndet
Nattens dunkel som sakta tynar bort
En ny dag att ta sig igenom
Koffein är ett måste
Likaså varma kläder nu när hösten anlänt
Det är dimma ovanför träden
Min hjärna är insvept i skyddande lager
Min kropp isolerad från allt som är farligt
Mitt blod rinner långsamt genom kroppen
Det är en evig väntan att bli bättre
Det är en evig skräck att bli sämre
Eld och arv
det stilla havet
en lugnande skog
den varma bastun
en blomstrande kärlek
den förädriska ångesten
en evig kamp
den stora friheten
något som växer
något som dör
I so liked spring
Det är lätt att falla igenom molnen
När kroppen blir tillräckligt tung
Det finns inte mycket som kan hålla den flytande igen
Men en stund är det bra
En stund är det nattsvart
Känslor som styr, men vilka är mina känslor och vad är det jag känner?
Tänk hur ett halvår av mörker kan sätta sina spår så tydligt i en människokropp
Klarar du av sommaren?
Klarar du av tankarna?
Jag är gjord av pansar
Min hud är gjord av stål
Ändå tränger det igenom, flyter ut
Kanske kan du föreställa dig trycket i huvudet när hjärnan vill explodera
Eller värken när bröstkorgen vill bryta sig loss
Jag simmar i vatten, flyter på näckrosor
Timmarna innan blixtnedslaget, hur kroppen vibrerar
Det är bara ensamheten som spökar bakom ögonlocken
April
En bil exploderar Fullmånen håller en vaken på natten
Kreativiteten flödar för att sedan dö
Måendet är stabilare nu
men det är en väntan också
Jag plockar vitsippor och städar fram våren
Det är som vanligt och ändå är inget som vanligt
Känner mig distanserad till det mesta
Jag vill bara njuta av våren nu
Jag var aldrig bränd, bara bortvänd från verkligheten
Min hjärna är fantastisk samtidigt som den är fasansfull
Den ödelägger allt som en tornado samtidigt som den får mig att blomstra
Den är euforisk samtidigt som den är melankolisk
Den är kraftfull samtidigt som den är bräcklig
Jag vänjer mig kanske snart
Jag tror aldrig jag vänjer mig
Det går inte att vänja sig med ett trasigt psyke
Det är en fullskalig tomhet inombords
och den sliter ut all mjukdelsvävnad
spränger bort alla resonliga tankar
som att det kommer bli bättre
Jag vill tro att det kommer bli bättre
Inte idag, inte imorgon, kanske någon dag
Håll ut med mig
Vi föds upp och ner
Riv ut allt
Slå ner himlen
Gräv upp jorden
Det växer nytt liv snart
Men evighetslängtan
Trassligheten
Alla ord som höll sig på avstånd
Låt mig sova
Låt mig vakna
Det finns så mycket vi inte vet
Det som aldrig kändes rätt från början
Det som plågar oss i liv efter liv
Mina händer är aldrig rena
Knogar som biter sig fast i tänderna
Minns du kärleken
Hur du kände den
Det var aldrig vackert
Men du älskade regnet
och jag älskade stormen
Oceaner
Mars är så långt borta. Vad har jag gjort sedan dess egentligen? Allt och inget.
Jag har varit i Göteborg på spelning. Varit i Örnsköldsvik och myst med katter och familj. Varit i Stockholm och myst med gamla klasskompisar. Haft semester sedan midsommar. Sista helgen nu innan jag återigen ska tillbaka till jobbet. Tror det blir bra för mig med rutiner igen.
Jag strosar mest runt hemma. Känner mig isolerad. Men det känns tryggt också. Kan dricka tusentals koppar kaffe och måla i timmar. Har ångest som sitter i halsgropen. Den försvinner inte. Jag försöker stå ut.
Juste jag har klippt lugg. Men det var längesedan. Kanske var det i maj när jag var impulsiv och glad.
Nästan ingenting
Det är bara jag som vet hur tyst det är utanför mitt fönstret klockan 04:02. När all trafik har stannat upp och alla känslor ligger på utsidan. Ibland så faller ett stilla regn. Ibland bara en tryckande tystnad. Som om jag fått lock för mina öron. Jag både älskar och hatar den, tystnaden. Men det var länge sedan tystnaden skrämde mig. Jag vill alltid berätta vad som händer i mitt liv, mestadels för mig själv. Men det gör jag tydligen inte längre. Kanske är det en mognadsfas jag passerat. Ett test jag klarade. Eller så har jag insett att det inte går att memorera varje liten händelse som inträffar under varje sekund som jag andas.
Vi håller iallafall på att städa fram våren. Äntligen. Jag slukar solstrålar. Det har känts som en evighet sedan solen rörde vid min hud. Jag har varit sjuk några dagar och mest gått hemma i varma strumpor och druckit kaffe. På eftermiddagstimmarna suttit och målat med akryl. Jag ser framemot april och maj. Ser fram emot äppelblom i vår trädgård.
Jag vill ge dig mig hand
Jag har en svart ros på bröstet
Ångest som fastnat i halsgropen
Värk som nästlat sig in i huvudet
Augusti var solrosens månad
Spred sin sista värme innan höstens ankomst
Jag vill bara veta
om jag kommer att klara det
Aprilhimlen
Aprilhimlen är sig lik. Ibland kaosartad. Ibland vacker. Ibland grå. Ibland vardaglig. Ibland alldeles skimrande.
April försvinner så snabbt. Jag har bara hunnit lyssna en gång på Håkan Hellströms låt Aprilhimlen.
Den bottenlösa kärleken
Kvällssol är mitt liv. Jag jobbade mitt sista pass igår. Det firades med Musikquiz på Pipes. Imorgon kommer min syster ner hit och vi drar till Gbg och ska se Håkan. Sen åker vi upp tillsammans till Örnsköldsvik. Jag lämnar Jönköping i några veckor. Det känns konstigt. Men jag längtar efter min familj och vänner uppe i norr. Snart är det augusti. Hjälp. Tiden. Jag skriver alltid om den.
Morgondagens omsorg får jag spara
Ett lunkande nattåg tar mig upp till Örnsköldsvik. Staden jag aldrig kommer släppa. Det står begravning i min kalender. Någon annanstans börjar något nytt. Allting går i cirklar. Jag går runt dig. Kokar kaffe igen på spisplattan och delar säng med mina katter. Tusen händer på ett piano och en liten hand som håller i min när vi går genom kyrkogården. Du bär på sorger precis som jag. Kanske var det därför som jag såg dig. Eller var det bara ensamheten? Jag ogillar förändringar. Kanske är det därför jag fastnar i samma mönster. Om och om igen. Och jag vågar aldrig se någon i ögonen. Det blir bara så som jag alltid tänker att det ska bli.
Vad som händer (och inte händer)
Jaha. Hej. Min tillvaro är okej. Brukar oftast nöja mig med det. Jag jobbar ganska mycket. Hinner pusta ut på stranden ibland med en bok. Förra veckan blev det en omgång minigolf i Stadsparken där jag förlorade stort men det var mysigt. Min fina vän Olivia kom tillbaka till Jönköping förra veckan och vi sågs i måndags. Vi åt libanesiskt och pratade ikapp. Inser att hon är så klok och förstående och energigivande. Spenderade min tisdag i folkköket med en salig blandning människor och jag trivs rätt bra där bland stora grytor, hätska diskussioner, cigarettpauser varvat med kaffekoppar. Jag försöker ta hand om min fysiska kropp också. Vissa dagar går det bra andra sämre. Om en vecka åker jag upp mot Örnsköldsvik. Min fina farmor skall begravas. Det är med blandade känslor. Jag börjar även få ångest över att sommaren lider mot sitt slut även om vi bara är i mitten av juli. Dumheter. Jag känner ofta en sorg över att tiden går så snabbt, jag vill fånga varje ögonblick men det är omöjligt. Sånt gör mig lite ledsen. Det känns som att jag missar massa saker hela tiden. Nu ska jag sova och jag vet inte varför jag skriver blogginlägget på detta sätt men jag är för trött för att orka bry mig. Kanske vill jag bara skriva ner allt som jag annars så lätt glömmer, som att livet faktiskt är helt okej och jag mår ganska bra och det är sommar och det finns mycket att känna glädje över. Sånt där jag kan bli påmind om när det är lite mörkare.
Dina steg leder dig hem men du går hem själv
Firade midsommar i en stuga i Mullsjö. Det var roligt och sorgligt. Jag vet inte varför. Jag skrattade massor men när klockan var 05:00 så kändes det mesta tungt. Det var fint att träffa klasskompis och lite annat folk iallafall. Vad mer händer? Jag vet inte. Jag jobbar, tränar och träffar vänner. Jag har börjat få lite rutiner i min vardag och det hjälper mig.
