Jag lever. Det är november. Och jag lever. Den ni! Saker har förändrats senaste tiden. Jag är oförenderlig. Det känns så ibland. Men jag vet att också jag förändras. Till det bättre. Jag står ut. Det känns inte så jobbigt längre. Kanske har jag gått vidare. Kanske är jag starkare. Kanske vill jag bara leva igen. Det var så länge sen sist. Vilja leva. Orden i munnen känns främmande. Två år av mörker sätter sina spår. Jag vill inte fastna längre. Med något. Med någon. Tänk att jag har överlevt. Det trodde jag aldrig. Jag förvånar mig själv ständigt. Jag klappar mig på axeln ibland, jag lovar. Jag har blivit snällare mot mig själv. Hur ska man annars orka?