Om du är rädd, sluta med det

Jag springer i skymningen - bästa tiden. Springer tills mörkret lägger sig - tills ångesten lägger sig. 

Jag har ungefär samma panik som jag hade sista veckan innan studenten. Samma oförståelse över vad som egentligen kommer hända. Samma mani över att ta tillvara på varenda minut som är kvar. Samma rädsla över tryggheten som slutar existera den stund jag kliver på nattåget som ska ta mig ned till Jönköping. Samma glädje över att avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt 

Samma andetag, hjärtslag och tankegångar. 

Klarar jag det här?