Jag är inte rädd för mörkret
Det är svårt att inte drunkna i sina känslor. Jättesvårt. Speciellt när känslorna bara sköljer över en utan förvarning, krossar ens revben och punkterar lungorna på luft. Då är det inte lätt att hålla andan under vattnet och vänta ut känslovågorna. Svårast av allt är att inte vara hård mot sig själv. För visst uppstår det en viss frustration och visst har jag funderat, inte bara en gång, om jag inte håller på att bli galen. Igår var jag glad, sprallig, stark, nyfiken på världen och dess människor. Jag sprudlade av energi. Idag däremot vaknar jag med en konstig känsla i kroppen. Som om nattens dimma fortfarande håller ett grepp kring mina hjärnhalvor. Jag vill inte prata med någon. Är cynisk. Tappar hoppet om mänskligheten och om världen. Går på ett yogapass men börjar istället gråta okontrollerat. Som granatsplitter i hjärnan. Försöker inte göra någon grej av det. Ibland kommer gråten på olämpliga platser. Det får vara så. Men endå är det svårt att inte känna sig splittrad. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Försöker tänka rationellt. Ibland är det såhär och det får vara så. Det går över. Det blir bättre. Ska gå och lägga mig nu och hoppas att morgondagen blir något bättre. Dock ska det regna och jag har heldag i skolan. Livet. Visst är det fascinerande. Snarare skrattretande.
Kommentarer
Trackback
