Jag är inte rädd för mörkret
Det är svårt att inte drunkna i sina känslor. Jättesvårt. Speciellt när känslorna bara sköljer över en utan förvarning, krossar ens revben och punkterar lungorna på luft. Då är det inte lätt att hålla andan under vattnet och vänta ut känslovågorna. Svårast av allt är att inte vara hård mot sig själv. För visst uppstår det en viss frustration och visst har jag funderat, inte bara en gång, om jag inte håller på att bli galen. Igår var jag glad, sprallig, stark, nyfiken på världen och dess människor. Jag sprudlade av energi. Idag däremot vaknar jag med en konstig känsla i kroppen. Som om nattens dimma fortfarande håller ett grepp kring mina hjärnhalvor. Jag vill inte prata med någon. Är cynisk. Tappar hoppet om mänskligheten och om världen. Går på ett yogapass men börjar istället gråta okontrollerat. Som granatsplitter i hjärnan. Försöker inte göra någon grej av det. Ibland kommer gråten på olämpliga platser. Det får vara så. Men endå är det svårt att inte känna sig splittrad. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Försöker tänka rationellt. Ibland är det såhär och det får vara så. Det går över. Det blir bättre. Ska gå och lägga mig nu och hoppas att morgondagen blir något bättre. Dock ska det regna och jag har heldag i skolan. Livet. Visst är det fascinerande. Snarare skrattretande.
14 september
Av 6 planterade solroskärnor blev det tillslut (efter rejält med misskötsel) 1 vacker liten solros som överlevde. Den lever dock nog inte så länge till då det bara blir kallare och kallare för varje dag som går här nere i Jönköping..
September är här. Jag har märkt att jag är dålig på att förklara hur jag mår just idag. Oftast är det bara en massa känslor jag speglar som kanske inte alltid är mina egna. Men blickar jag tillbaka i tiden så är det lätt att se mönster. Jag kan se när det gick snett och jag kan se när det blev mörkt. Det har tagit så lång tid för mig att acceptera mig själv och mina känslor. Det är klart att jag måste få vara ledsen, arg och beskiven, för ofta har det funnits befogenhet att känna just detta. Men jag har haft så svårt att tillåta mig att känna. Mestadels har det varit en rädsla för att känna för mycket. Istället har jag samlat på mig alla känslor inombords. Vilket har blivit min onda spiral som skapat det där stora mörka kaoset inuti mitt huvud där det cirkulerar känslor likt orkaner som slår sönder mig inifrån ut. Jag har hela våren fösökt reda ut detta trassel till känslor. Jag har brutit ihop så många gånger och känt mig så trasig och liten och svag. Ser jag tillbaka på hur det var i februari, i mars och i april så är jag glad att jag sökte hjälp för det behövde jag. Idag. I september är det ganska bra. Även om jag i månader brutit ned min kropp så känner jag en slags inre styrka växa. Jag känner lite hopp. Och det är stort och underbart och fantastiskt att känna. Sen har jag dagar då jag känner mig hudlös och inte vågar se någon i ögonen och bygger upp en skyddsmur runt mig. För att skydda mig från världen. Det behöver jag fortfarande och kommer nog alltid behöva i perioder. I dagsläget försöker jag hålla mig till rutiner för att inte gå under som jag gjorde i våras. Jag behöver sortera mina tankar varje dag, flera gånger om dagen, för att inte trassla ihop allt. Jag behöver skriva ned saker för att få det gjort. Jag lyckas inte varje dag. Därför ger jag mig själv dagar där jag inte behöver göra något. Inte behöver prestera något. Dagar där det inte gör något om jag ligger kvar i sängen halva dagen. För vissa dagar kräver det. Men jag är ganska glad och förväntasfull på hösten med allt som händer.
