Oroshjärtan
vissa människosjälar är inte gjorda
för den här världen
de kan inte leva varje dag som att det vore den sista
för bara tanken på livets skörhet
leder till förgörelse
dessa människor tillhör inte den här världen
de lever inte av den här jorden
de försöker bara att överleva
ännu en dag
ännu en natt
de har mod i sina hjärtan men sorg i sina själar
det pågår en ständig kamp
en ständig flykt
en historia som alltid fortsätter
om alla dem som väntar på morgonens första solstrålar
för ännu finns det tröst
ännu sjunger fåglarna sin sång
att hoppet är det sista som lämnar oss
mänskliga varelser
Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
En tidig buss mot Göteborg och jag mötte upp Emelie, Rebecka och Carl-Joel på centralen. Blev lite frukost och sedan vandrade jag och Rebecka iväg mot Trädgårdsföreningen, låter as-trist, men var så rogivande. I gråa, kalla november behövs lite grönska och värme.
Håkan. Håkan. Håkan. Anledningen till att vi hamnade i Göteborg. Jag vet inte vad jag ska säga. Det går inte att förklara. Han är bara så himla bra. Finns ingen som gör det bättr
Urkult 2016
Promenader kring runstenar och en alldeles för vild fors. Mörka nätter med stjärnklar himmel. Lyssnar till Emil Jensen och förundras över hur han sätter ord på sådant som inte går att beskriva med ord. Springer på lätta ben till stora scenen klockan tre minuter över nio för att dansa till Sallyswag. Kalla nätter med regn mot tältdukten. Lyssnar till Oskar Hanska som pratar snabbt och vackert på poseiscenen. Köper Dahl-tallrik för 40 kronor. Sitter i en döings vildvuxna trädgård och gungar i en hammock. Det är med vemod som vi lämnar festivalen bakom oss. För vi vet att snart är det inte länge kvar innan hösten kommer.
En midsommarnattsdröm
Vandrar genom blomsterhav och plockar sju sorters blommor att lägga under huvudkudden. Kanske drömmer man om honom inatt. Kanske aldrig mer.
Visst känns det fint att va vid liv en dag till?
Jag befinner mig på en segelbåt och andas in havsluft. Jag plockar syrener och ställer in i mitt rum. Jag träffar mina finaste vänner och pratarpratar. Jag läser böcker, spelar piano, sjunger och målar. Jag är väldigt lycklig för tillfället. Det känns så bra med lov och att vara i Örnsköldsvik. Samtidigt är jag rädd att allt vänder, som det ofta gör. Men just nu är allt bra och det känns nästan konstigt att skriva det; att allt är bra.
Vill dansa tills jag glömmer vem jag är
April har varit ett stormväder på alla sätt och vis.
Maj har precis börjat och allt känns genast mycket lättare.
Valborg firades med fina människor och jag dansade omkring i min jeanskjol
och fastän klockan var 02:15 så blåste det varmt.
Den första är alltid gratis
Maggio släpper nytt, jag dricker kaffe i morgonsol, promenerar till skolan och trivs med människornar runt mig. Planerar helgen och påsken och våren och sommaren. Slänger iväg mina pengar på festivalbiljetter, konserter, tågbiljetter och böcker istället för kurslitteratur. Jag mår väldigt bra för tillfället. Dansar på trånga dansgolv, läser fin litteratur och träffar nya människor. Känns som att höst- och vinterdepressionen lider mot sitt slut.
Tvåtusenfemton
Sceniska var så himla roligt. Jag saknar att stå på scen och sjunga. Saknar nervositeten. Saknar energin som det gav. Finns inget som ger samma känsla.
Alla timmar i backen. Glida omkring på en snowboard i nyfallen pudersnö. Dröm. Finns inget härligare.
Alla dessa studentfester. Så himla roliga. Livet var fantastiskt.
Veronica Maggio på brännbollsyran var det vackraste jag sett. Så äkta och hjärtskärande. Får fortfarande andnöd när jag tänker tillbaka på det.
En varm sommardag begav vi oss ut till havs. Det var vackert och mysigt. Gillar havet.
Episka konserten med Thomas Stenström. Fantastisk människa. Fantastisk konsert. Jag gick därifrån på skakande ben.
Picknick i parken. Picknick i hamnen. Picknick i kvällssol.
Urkult var helt klart årets höjdpunkt. Jag orkar inte ens förklara. Bästa någonsin. Finns ingen bättre plats eller människor.
Jonathan Johansson fick jag se live också. Det var på tiden. Konserten var precis som jag förutspått. Konstig och jag älskar det.
Jönköping börjar få ett grepp om mitt hjärta. Det tar tid. Men jag är sjukt stolt över att jag vågade flytta, vågade satsa. Sen om det är rätt? Det vet jag fortfarande inte. Livet är inte som det var förrut men det är väl meningen. Förändringar är bra. Förändringar behöver vi alla. Precis som ett nytt år.
Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det finns inte tid för det nu.
Allt det där jag sa till dig var sant
Jag får in lite ljus i min vardag
Den sipprar in där det är som mörkast
I solnedgången bakom trädens skuggor
I ljusslingor under mörka moln
Ljuset reflekterar sig i det kalla vattnets vågor
I frusna tårar på kinder
Och på väggen i mitt rum
Okej, så fake it 'til you make it, fake it 'til you break it, fake it 'til you make it good
Okej Jonathan Johansson var fantastisk på scen. Jag vet inte hur jag ska förklara. Ni som vet, ni vet.
Sådant som förgyller mina dagar
Vissa kvällar äter jag tacos med klasskamrater och diskuterar illuminati och rymden. Andra kvällar trängs jag ihop i en lägenhet, dricker kaffe fast klockan är sent och pratar tills klockan slår nollnoll nollnoll. Skrattar mycket och blir upprymd av fina sms och brev som dyker upp precis då jag behöver det. Promenerar mycket, ibland för att få tiden att gå, ibland bara för att få huvudet att fungera. Hittar brev i brevlådan, ett med torkade äpplen i, glad att min fina syster tänker på mig ibland. Jag har blivit så otroligt dålig på att somna, vilket resulterar i att jag blivit otroligt dålig på att vakna. Jag känner mig alltid tung i kroppen på morgonen. Ibland lyckas jag kliva upp och göra frukost, favoriten är havregrynsgröt med äpplen och kanel, måste såklart ätas i sängen. Jag börjar få abstinens av att inte spela på svartvita tangenter. Det kliar i fingrarna. En annan abstinens som aldrig försvinner är den efter mina fina vänner i norr (dalarna också). Ägnar mer tid åt att bläddra bland gamla bilder från studenten än att läsa i mikrobiologiboken. Känns som om jag inte får ihop så mycket för tillfället, knappt ett blogginlägg, kanske jag lyckas ta tag i mig själv snart. Häller i mig andra koppen kaffe för idag och försöker fokusera.
Inom loppet av tjugofyra timmar
Tjugofyra timmar i Uppsala. Vi konstaterar allt för ofta att det är inte lätt att leva. Ändå lever vi. Natten försvinner i samtal, bortglömda bussar och tre timmars sömn på en soffa. Alldeles för tidig bussresa ut till huset. Trägolvet knarrar, vinden blåser genom tapeterna, kaffet smakar snabbt. Jag trivs bra här.
Let's go nu är jag din yo
Kände mig fett Queen med stenar i ansiktet.
Det var nostalgi-tema, jag rockade 90tals grunge med chokerhalsband, gamla gympaskor, rutig kjol och ett fett linne med texten "not your girl".
De här tjejerna är bäst i hela världen och jag älskar dem så mycket.
Du kan kalla mig en feminist, kalla mig vad du vill för det säger shit
Oslagbara.
Livets sista gnista
Jag är frånvarande från allt som kallas livet.
Försöker hålla fokus de sista veckorna som är kvar innan betygen sätts. Denna vecka började dock mindre bra. Krampanfall i magen och huvudvärk. Tecken på stress? Nej inte alls. Försöker emellanåt att tänka på annat. Går i skogen, besöker vernissage och dansar sent in på natten. Det är inte mycket kvar av min gymnasietid och jag får panik. Mina finaste vänner finns här och nu. I min klass. Hur ska jag kunna lämna dem? Fånga dagen sägs det. jag skrattar. Eller gråter.
