ljusa minnen och mörka moln

jag är den grå massan som aldrig slutar existera
det är inget som du vänjer dig vid
det är inget som jag väljer
jag är den grå massan som aldrig slutar växa
men det är inget jag berättar för dig
tänk om

Dream baby dream

Jag är stark
Jag är bräcklig
Jag är rovdjuret
Jag är rådjuret
Beredd på att slåss
Beredd på att fly
Omfamna mig
Jag undviker allt
Det skulle vara vår nu
Men det är september
Solen går upp efter mig
Det är outhärdligt att tänka sig 
att det kommer vara så nu
hela hösten
hela vintern
innan våren kommer åter tillbaka

Tyngden i en människosjäl

En cigarett
sedan spöregn och åskväder
Sedan förlamande ångest 
och det vackra 
är alltid det vulgära 
Som det bländande ljuset
det förrädiska blivandet 
hur skärvor blir is 
hur lidandet blir ljudlösa nätter
dilaterande pupiller
stramade halsvener
enstaka pulserande slag

Jag skriver till dig som heller inte kan sova

1 januari. 7 plusgrader. Regn.
30 januari. 14 minusgrader. Snö. 
1 februari. Regn. Plusgrader.
3 februari. Snökaos. 
Vintern är som vanligt ambivalent. 
Jag har det bra. Men mycket snurrar i mitt huvud.  
Min fina mormor finns inte kvar här hos oss mer. 
Jag är ledsen över det. Men även ledsen över annat. 
Försöker göra sådant som gör mig glad:
exempelvis att gå i skogen när snön nyss fallit och allt är sådär härligt dämpat. Eller att gå på spelning två helger i rad. Eller mysa med urgulliga hundar. Eller se på töntiga filmer. Eller krama en trygg famn och bli kramad.
Jag behöver saker att se fram emot. 

Ett fint nät av sprickor

Två dagar har jag känt mig hudlös. Försvarslös mot omvärlden och mig själv.
Novembernätter är kalla. Jag vet det.
Men jag älskar kylan. Hur den går rakt igenom min kropp. Lämnar frostskador på huden.
Allt krackelerar nu. Älskling. Vet du inte det?
Allt fallerar. 
Det går inte att förklara. Det finns inga ord, inga bilder, ingen musik, inga målningar. 
Den sol som ännu finns kvar till oss bleka varelser.
Den räcker inte till.

Mycket väsen för ingenting

Försöker infinna mig i att den första snön redan har fallit och det är inte ens November än. 
Försöker infinna mig i att det bara blir mörkare och mörkare ute. 
Försöker hålla mig kvar. Dansar till Italo Techno en kväll.
En annan kväll är vi ute någonstans på landsbygden och kliver in genom dörrarna till nån raggar-biker-klubb med sydstasflagga och sverigeflagga upphängda i taket. En märklig upplevelse.
En annan kväll går jag längst Vättern igen efter en alldeles för lång arbetsdag och det är sådär isande kallt. Tänker på hur mycket jag saknar just det där, att gå längst Vättern som jag tidigare gjorde nästan varje dag när jag bodde i Rosenlund. 
Försöker ta hand om mig och min käreste. Planterar om blommor, vattnar blommor, krattar höstlöv, handlar mat, lagar mat, äter mat, sover tätt intill varandra, vaknar, somnar om, vaknar i mörker när väckarklockan ringer, snubblar till bussen, jobbar, handlar, står och dividerar om vi ska köpa eller bojkotta flingor, spelar tv-spel, målar, spelar musik, lägger mig för att sova, gråter, somnar, vaknar igen till väckarklockan i ett mörkt rum. Hösten är svår och jobbig på många sätt. Det bästa hade varit att bara stanna under täcket till nästa vår. Jag drömmer om att ha en hund, en häst, ett hus i skogen samtidigt som att jag är rädd för isolering och ensamhet. Jag vet inte riktigt vad det är jag längtar efter och varför jag ska behöva längta efter massa annat när jag trivs och har det väldigt bra så som det är just nu.
Jag vet inte ens varför jag ska behöva tänka på vad som ska hända härnäst. Kan jag inte få vara nöjd med min tillvaro någon gång tänker jag. För det är jag just nu. Kan det inte bara få vara så?
Jag känner mig skör och liten. Jag reser till Norge tre dagar och går på spelning, Bon Iver. Jag känner mig bara trött nu. Senaste veckan. Så trött bara. 

Tur att vi lever samtidigt

Jag är rädd för mörkret. Känns som att jag vill ta vara på varje sekund i solen. För snart försvinner den. Och ingen vet hur länge det är tills den kommer tillbaka igen. Jag hade en fin helg i Stockholm iallafall med 0 bilder. En liten sorg över det. Var på två spelningar och fick kramas med de finaste vännerna jag har. Sen har jag börjat ett nytt jobb, förra veckan. Jag arbetar med döden. Med människor som snabbt eller långsamt försvinner bort. Dag för dag. Förfärligt sköra men förvånansvärt starka människor. Livet ska levas hela vägen fram till döden.

Hejdå februari. Hej mars.

Det snöar och det smälter och det snöar och det smälter
Det var januari alldeles nyss. Hela februari försvann. Och nu mars
Känner mig som mina växter på fönsterbrädan
Bräckliga
Det är så långt till solen
Vissa dagar somnar jag 06:00
Andra dagar vaknar jag 06:00
Att må bra är en ständig process
En ständig rensning
av tankar, känslor och rädslor
jag klarar mig
jag är stark

17/01/2018 tankeverksamheter

Välkommen till livets berg&dalbana
Du vet aldrig när du faller
Kanske är det charmerande 
Kanske är det motbjudande
Till stor del alldeles förfärligt
Jag är lika förvånad som du
Tiden försvinner under mina fötter
Jag häller i mig kaffe som aldrig förr
Mitt huvud klarar inte av allt som sker 
Vaknar alldeles för tidigt
Min kropp är på helspänn
Måste ut
Bort från alla obehagliga ljud
Kanske krama en varm kropp
Kanske dricka en till kopp svart kaffe
Kanske somna i hans famn
Kanske inget alls av det där
Jag är rädd för så mycket
Jag vill inte vara det

Farväl mitt tvåtusensjutton.

Januari är alltid ett mörker. Oavsett vad jag gör. Jag har i princip noll bilder och noll skriva texter ifrån januari. Jag köpte en fin polaroidsamling som jag ofta låg och bläddrade i. Avslutade min praktik på Ryhov och blev sjuk en vecka; därav lakrtis och glass.
 
"I februari är risken stor att tappa greppet om det mesta. De första värmande solstrålarna når fram till huden och förhoppningar om vår och glädje väcks till liv. Sen faller det där regnet och sen faller snön och då faller allt".
Februari var varm. Du kunde nästan bli lurad att våren var påväg. I februari var första gången jag sov hos honom. Jag var så nervös och rädd. Kunde inte sova alls. Låg och lyssnade på hans andetag och hjärtslag hela natten. Började min nya praktik också i februrari. Innebar att jag i fem veckor åkte buss fyra timmar varje dag. Fram och tillbaka till Mariannelund. Sinnes. Min syster kom ned på besök. precis vad jag behövde. Vi satt på uteserving och fikade. Hur sjukt var inte det. Frida Sundemo spelade på bongo. En fin helg.
Mars och då faller snön. Jag satt mig på ett flyg hem. Det var snöigt och fint. Jag gick runt med snöstorm inombords. Började gå i terapi igen. Hade så mycket som skavde innanför revbenen. Gick på promenader och höll hand. Somnade alldeles för sent. Gick på spelning med Olivia och lyssnade på Thomas Stenström. Mycket fint. Vi hade födelsedagsfest i bunkern och jag drack rödvin och satt på ett glittrigt golv. En fin kväll.
April var skruvad på alla sätt och vis. Jag var i stockholm en helg. Körsbärsträden blommade trots att snön föll och jag var ett känslovrak. Slets mellan ångest och hoppfullhet. Jag läste Johannes Anyurus bok. En av de bästa böckerna jag läst 2017. Jag hade panikångest. Somnade sent och vaknade alldeles för tidigt. Jag åkte upp till övik under påskhelgen. Kände att jag behövde träffa min familj. Jag började hänga allt mer på kulturhuset också. Bästa beslutet jag gjort detta år.
Maj och sommaren var i princip kommen till Jönköping. Det var massvis med strandhäng och fina utekvällar. Jag gick på poetryslam, åkte till kyrkogårdsö en sväng och tappade ständigt hoppet tyvärr. 
Juni. Lite ledighet i Örnsköldsvik och jag lyssnade när Maggio sjöng i skuleskogen. Umgicks med fina vänner och fikade hos mormor. Åkte skateboard och kunde inte sova om nätterna. Började sen jobba i Jönköping. Hängde i rosariet all min lediga tid. Åkte till gränna en fin sommardag och kände mig nästan lite kär konstigt nog. Midsommar firades i en stuga utanför Jönköping. Det var fint men också sorgligt. 
Juli gav verkligen vackra dagar. Låg i gräset och lyssnade när Kristian Antilla spelade med fina vänner. Såg solnedgången från vätterstranden. Juli var också en sorgens månad. Min farmor dog och jag var på begravning en helg i ö-vik. Det var fint att träffa släkten och säga hejdå. Emelie kom sedan förbi Jönköping och tillsammans åkte vi till Göteborg i regnet och lyssnade på Håkan. Vi missade tåget hem och fick vänta i göteborg hela natten. Men det var värt.
Augusti. Ledigheten infann sig. Jag åkte till Örnsköldsvik för att faktiskt stanna där längre än ett par dagar. Jag fyllde år. Jag läste böcker. Sommaren existerade inte riktigt. Jag kände mig lite ledsen tror jag. Jag och Miriam bokade en resa till Nice i Frankrike och drog dit några dagar. Det känns helt overkligt såhär i efterhand. Insparksfestivalen var fin. Jag dansade till Movits och Icona Pop. Storslaget. 
September var blandad. Jag kände mig till en början stark och hoppfull. Jag hade koll på mina känslor och höll mig till rutiner som jag strukturerat upp för att orka vardagen. Men det vände ganska snabbt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur september slutade. Hösten kom tidigt med regn och kyla. Ingen var riktigt förberedd på det. Jag spelade piano på vinden och försökte hålla modet uppe.
Oktober och jag hann aldrig riktigt andas. Besökte både Stockholm och Norge vilket var fint men också lite jobbigt. Jag var på spelning och lyssnade på Loney Dear. Oktober var fin ändå med sol och gula höstlöv. Ett besök på trädgårdsföreningen i Göteborg gjorde livet lite enklare med.
November var ganska mörk faktiskt. Jag tappade all slags motivation. Skrev inget. Fotade inget. Läste en del böcker. Väntade mest på att månaden skulle ta slut. 
 
I december har jag ständigt pendlat mellan magi och desperation. En känslomässig berg&dalbana. Det var länge sen jag kände så mycket känslor på en och samma gång. Och det är jag tacksam över även om det är jobbigt att känna så starkt. Sömnrutinerna slutade fungera. Jag slutade fungera. Jag vet inte hur många sammanbrott jag fick under december månad. Samtidigt har det varit en av de finaste månaderna. Jag har umgåtts med så fina människor. Det har varit så mycket kärlek i all denna sörja. 
2017 har varit ett år då jag försökt börja tycka om mig själv. Jag vill skriva älska mig själv. Men riktigt så enkelt är det inte. Jag har försökt acceptera mig själv. Vem jag är. Börjat stå upp för mig själv och vad jag tycker. Och jag vet att jag har förändrats väldigt mycket. Jag känner det. Men det har varit tufft också. Jag har slitis mellan känslor, städer, personer, minnen och tankar. Flera gånger har jag varit redo att ge upp. Samtidigt har 2017 varit ett otroligt fint år. Jag har lärt känna nya människor. Bra människor. Jag har fått känna kärlekens ambivalens. Det finns mycket att vara ledsen över men också mycket att vara tacksam för. Jag tror jag aldrig känt mig så splittrad som person. Jag vet inte vad jag förväntar mig av ett nytt år. Jag orkar inte ens tänka så. Jag vill bara må bra. Och jag känner en panikblandad förväntan på det nya året. Jag läser min sista termin och efter det väntar något nytt. Vad det blir vet jag ännu inte. Men det känns bra. Jag har kommit så långt. Jag hoppas att 2018 blir ett mer kreativt år.

December krossar ditt hjärta

December och det är fullkomligt kaos i huvudet. Jag tycker nästan synd om människorna i min omgivning. Den senaste månaden har det varit uppåt och nedåt och uppåt och nedåt . Länge sen det var så påtagligt. Jag har huvudvärk, ligger sömnlös om nätterna och känner mig nedstämd. Samtidigt är jag upprymd, har tusen grejer i huvudet, är kreativ och glad. Går på spelning med bra människor. Vill gråta för att jag känner så roliga och fina människor. Livet är fullkomligt katastrofalt men ack så härligt på något skruvat sätt. Det har blivit kortslutning i mitt känsloliv. Det slår fel hur jag än gör. Min hjärna kokar. Mitt hjärta exploderar. Mina händer saknar din rygg. Min kropp skriker efter sömn. Mina lungor saknar frisk luft. Jag skriver ner dag för dag. Men jag vet inte om det gör det bättre eller värre, att analysera allt hela tiden. 

Frihetens försvarsmekanismer

Det finns drivkrafter i ljus. Det är det minsta vi behöver och det största som vi kräver.
Det sista vi minns.
I oktober känner man sig ledsen. I november är det mesta mörkt. 
Det kanske måste få vara så. Det kanske bara är en fråga om att stå ut. 
Jag tänker ofta på att saker borde förändras. För allt förändras ju. Årstider. Mitt kaffes temperatur efter 15 min. Långt hår som blir kort. Lungor som blir svarta efter för mycket cigarettrök. Sår som blir till hopläkta ärr.
Tiden har sin gång och tiden har inget slut. 
Men jag förlorar fotfästet snabbt. Tankeverksamheten kolliderar.
Det finns saker som aldrig kommer nämnas. Aldrig kommer förändras. Som alltid kommer tystas ned.
Och det finns drömmar som aldrig kommer fullföljas. För det blir aldrig som vi tänkt oss.
Friheten har sina fördelar. Precis som försvarsmekanismer. De håller oss flytande.
Jag vill inte släppa taget. Kalla det regression. Kalla det vad som helst. Bakåtsträvande. 
Säg saker som om det vore på riktigt. För allting annat är på låtsas. 

Du sa: Du är så naiv. Jag sa: Jag vet

Hej oktober. Du kommer med kyla och regn. Och visst är vi alla förberedda på det. En vän frågar mig hur min vecka har varit och jag kommer inte ihåg. Det känns som det ofta är så nuförtiden.Jag gör massa saker men jag hinner aldrig stanna upp och reflektera. Istället faller det bort i glömska. Som om det aldrig inträffat. Sen har vi ju mitt största problem av alla. Det här att jag samlar på mig känslor. Och när jag inte hinner bearbeta dem så kommer allt ikapp tillslut och blir sådär onödigt stort och mycket. Ungefär som igår. Jag vet inte om det är vädret eller om det är den här världen. Men vissa dagar är krävande medans andra går lätta och ibland känner jag mig bara alldeles för skör för att ta in verkligheten. Idag är det måndag och jag vaknar sent och jag kan inte ta mig upp ur sängen förrän vid 12. Är så tung i huvudet och det känns som att alla kroppens muskler har förtvinnats. Har försökt med plugg men det har inte gått. Åkte till kulturhuset en sväng ikväll. Trots att jag känner mig på gränsen till labil så är det så fint att träffa andra människor och få skratta lite. ganska mycket. Hoppas på bättre dagar framöver. Hej svejs.

Jag är inte rädd för mörkret

Det är svårt att inte drunkna i sina känslor. Jättesvårt. Speciellt när känslorna bara sköljer över en utan förvarning, krossar ens revben och punkterar lungorna på luft. Då är det inte lätt att hålla andan under vattnet och vänta ut känslovågorna. Svårast av allt är att inte vara hård mot sig själv. För visst uppstår det en viss frustration och visst har jag funderat, inte bara en gång, om jag inte håller på att bli galen. Igår var jag glad, sprallig, stark, nyfiken på världen och dess människor. Jag sprudlade av energi. Idag däremot vaknar jag med en konstig känsla i kroppen. Som om nattens dimma fortfarande håller ett grepp kring mina hjärnhalvor. Jag vill inte prata med någon. Är cynisk. Tappar hoppet om mänskligheten och om världen. Går på ett yogapass men börjar istället gråta okontrollerat. Som granatsplitter i hjärnan. Försöker inte göra någon grej av det. Ibland kommer gråten på olämpliga platser. Det får vara så. Men endå är det svårt att inte känna sig splittrad. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Försöker tänka rationellt. Ibland är det såhär och det får vara så. Det går över. Det blir bättre. Ska gå och lägga mig nu och hoppas att morgondagen blir något bättre. Dock ska det regna och jag har heldag i skolan. Livet. Visst är det fascinerande. Snarare skrattretande.

14 september

Av 6 planterade solroskärnor blev det tillslut (efter rejält med misskötsel) 1 vacker liten solros som överlevde. Den lever dock nog inte så länge till då det bara blir kallare och kallare för varje dag som går här nere i Jönköping..
September är här. Jag har märkt att jag är dålig på att förklara hur jag mår just idag. Oftast är det bara en massa känslor jag speglar som kanske inte alltid är mina egna. Men blickar jag tillbaka i tiden så är det lätt att se mönster. Jag kan se när det gick snett och jag kan se när det blev mörkt. Det har tagit så lång tid för mig att acceptera mig själv och mina känslor. Det är klart att jag måste få vara ledsen, arg och beskiven, för ofta har det funnits befogenhet att känna just detta. Men jag har haft så svårt att tillåta mig att känna. Mestadels har det varit en rädsla för att känna för mycket. Istället har jag samlat på mig alla känslor inombords. Vilket har blivit min onda spiral som skapat det där stora mörka kaoset inuti mitt huvud där det cirkulerar känslor likt orkaner som slår sönder mig inifrån ut. Jag har hela våren fösökt reda ut detta trassel till känslor. Jag har brutit ihop så många gånger och känt mig så trasig och liten och svag. Ser jag tillbaka på hur det var i februari, i mars och i april så är jag glad att jag sökte hjälp för det behövde jag. Idag. I september är det ganska bra. Även om jag i månader brutit ned min kropp så känner jag en slags inre styrka växa. Jag känner lite hopp. Och det är stort och underbart och fantastiskt att känna. Sen har jag dagar då jag känner mig hudlös och inte vågar se någon i ögonen och bygger upp en skyddsmur runt mig. För att skydda mig från världen. Det behöver jag fortfarande och kommer nog alltid behöva i perioder. I dagsläget försöker jag hålla mig till rutiner för att inte gå under som jag gjorde i våras. Jag behöver sortera mina tankar varje dag, flera gånger om dagen, för att inte trassla ihop allt. Jag behöver skriva ned saker för att få det gjort. Jag lyckas inte varje dag. Därför ger jag mig själv dagar där jag inte behöver göra något. Inte behöver prestera något. Dagar där det inte gör något om jag ligger kvar i sängen halva dagen. För vissa dagar kräver det. Men jag är ganska glad och förväntasfull på hösten med allt som händer.

Du vill va nån som aldrig behöver någon

Augusti har börjat. Jag har fyllt år. Tjugoett. Det är märkligt men inte märkvärdigt. Jag har somnat till regn och jag har vaknat till regn. Det blir aldrig riktigt sommar här i Norrland. Jag har fått två pocketböcker i present och snart är båda två utlästa. Jag har myst på en drömmig balkong i Umeå med min syster och fått ny energi av alla hennes växter. Jag har bokat en resa till Nice med Miriam och vi åker på fredag. Det känns otroligt roligt! Jag har varit till havs och jag har varit på blomsterängar. Jag lyckas dock aldrig riktigt ungdå tankar som sakta sakta leder mig ner i rastlöshetens fällor. Jag vet inte om jag är ledsen eller om jag är arg eller om jag är tankspridd eller om jag är orolig eller om jag är besviken eller om jag är nedstämd eller om jag är sentimental. Kanske är det en blandning av allt? Kanske är det ingenting. Det är svårt med känslor och det är svårt med tankar. Jag känner mig maktlös inför det. Som om jag inte riktigt litar på mig själv. Det låter diffust och det är nog så det mesta är just nu.

Men du har redan glömt allt det där och jag fastnade här

Jag går förbi ungdomarna i parken. 16-åringarna som gått ut nian. De dricker sin första folköl. Röker sin första Marlboro röd. Kysser varma pojkläppar. Och jag känner mig plöstligt så gammal. Och livet bara rusar iväg. Jag vet det. Alla vet det. Påminner ständigt varandra. Och jag önskar mig tillbaka till den tiden. Även om jag till stor del strosade runt i blomsterhav med skärsår på armarna.

18 // 05 // 2017

Uppvaknandet. Det låter heroiskt, som att jag återuppstår varje morgon. För vissa dagar känns det som att natten varit en evighetslång kamp. I bussen finns det ingen luft. Trycket kväver mig. Det känns som februari men det är maj. Vi är kvar i januari. Jag accepterar galenskapen. Omfamnar den med kärlek. Vad skulle jag annars göra? Måste kanske sluta styras av vädret. Behöver inte fyra jackor. Allting vänder och det är sånt som gör livet lite lyckligare. Idag känns det som juli och luften är härligt tung av värme. Klockan är 22:45 och det är nitton grader ute. Jag försöker hålla mig till hoppet. Dagar som dessa är det enkelt.

Vi tar oss upp en vacker dag, du och jag

(Bilden är tagen från en ljusare morgon).
Idag vaknade jag och kände mig bara så trött. Både på den fysiska värk som strålat ut från mitt huvud de senaste dagarna men också trött på alla tankar och känslor som är så förlamande. Jag har varit på samtal och gråtit och gråtit och gråtit. Dessa grå dagar förmår sig varken min kropp eller hjärna till att göra något mer än att gräva ner sig. Dock vet jag att det går över och det är väl med den vetskapen som jag står ut.

Så länge du är med mig

Jönköping är som vackrast nu. Elfte våningen. Vissa nätter är alldeles för mörka. Spelar piano på en vindsvåning. Försöker göra sånt som ger livsglädje som att gå på konserter och poetryslam. Dricker lite för mycket kaffe. Ingen nyhet. Ibland glömmer jag bort hur det låter när jag pratar. Valborg är en fin dag. Maj gör mig så mycket lyckligare. Balanserar på ett trästaket och kastar stenar i vatten. Kvällsol och närhet är det vackraste som finns. Jag har tappat alla slags rutiner. Men jag upplever ljusa stunder. Jag lovar.

Tidigare inlägg
RSS 2.0