Frihetens försvarsmekanismer

Det finns drivkrafter i ljus. Det är det minsta vi behöver och det största som vi kräver.

Det sista vi minns.

I oktober känner man sig ledsen. I november är det mesta mörkt. 

Det kanske måste få vara så. Det kanske bara är en fråga om att stå ut. 

Jag tänker ofta på att saker borde förändras. För allt förändras ju. Årstider. Mitt kaffes temperatur efter 15 min. Långt hår som blir kort. Lungor som blir svarta efter för mycket cigarettrök. Sår som blir till hopläkta ärr.

Tiden har sin gång och tiden har inget slut. 

Men jag förlorar fotfästet snabbt. Tankeverksamheten kolliderar.

Det finns saker som aldrig kommer nämnas. Aldrig kommer förändras. Som alltid kommer tystas ned.

Och det finns drömmar som aldrig kommer fullföljas. För det blir aldrig som vi tänkt oss.

Friheten har sina fördelar. Precis som försvarsmekanismer. De håller oss flytande.

Jag vill inte släppa taget. Kalla det regression. Kalla det vad som helst. Bakåtsträvande. 

Säg saker som om det vore på riktigt. För allting annat är på låtsas.