Tvåtusenfemton
Sceniska var så himla roligt. Jag saknar att stå på scen och sjunga. Saknar nervositeten. Saknar energin som det gav. Finns inget som ger samma känsla.
Alla timmar i backen. Glida omkring på en snowboard i nyfallen pudersnö. Dröm. Finns inget härligare.
Alla dessa studentfester. Så himla roliga. Livet var fantastiskt.
Veronica Maggio på brännbollsyran var det vackraste jag sett. Så äkta och hjärtskärande. Får fortfarande andnöd när jag tänker tillbaka på det.
En varm sommardag begav vi oss ut till havs. Det var vackert och mysigt. Gillar havet.
Episka konserten med Thomas Stenström. Fantastisk människa. Fantastisk konsert. Jag gick därifrån på skakande ben.
Picknick i parken. Picknick i hamnen. Picknick i kvällssol.
Urkult var helt klart årets höjdpunkt. Jag orkar inte ens förklara. Bästa någonsin. Finns ingen bättre plats eller människor.
Jonathan Johansson fick jag se live också. Det var på tiden. Konserten var precis som jag förutspått. Konstig och jag älskar det.
Jönköping börjar få ett grepp om mitt hjärta. Det tar tid. Men jag är sjukt stolt över att jag vågade flytta, vågade satsa. Sen om det är rätt? Det vet jag fortfarande inte. Livet är inte som det var förrut men det är väl meningen. Förändringar är bra. Förändringar behöver vi alla. Precis som ett nytt år.
Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det finns inte tid för det nu.
Det som är fult idag kommer vara vackert imorgon
Jag kommer hem och allt är som vanligt. Jag traskar på samma gamla stigar i skogen. Nästan inget har förändrats och jag får panik och klipper av mig håret. Dagarna springer förbi och jag träffar människor som faktiskt kommer ihåg vem jag är. Sen inser jag att det bara har gått tre månader sen sist jag var här. Det är inte så konstigt att inget har förändrats (att klippa av sig hårert var kanske en smula dramatiskt).
Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister
För tillfället ligger jag i fosterställning över två halvsunkiga stolar i tågvagnen. Det är en timme kvar av denna tio timmars långa tågresa hem. Jag är otroligt rastlös. Men det känns fantastiskt att få komma hem. Att få spela piano, vandra i milsdjupa skogar, sova med mina katter och bäst av allt, få träffa alla dem människor som gör mig hel. Jag vet redan nu att Lina ska möta mig på tågstationen.
The story held the hand of reality, imagine
Denna helg har varit så bra på alla sätt och vis.
Jag har låtsats varit proffs på bowling, druckit glögg och ätit hembakade pepparkakor till sent på natten.
Jag har lockat håret och dansat på trånga dansgolv med glittrande ögonlock.
Jag har trängts med tjugofem personer i ett tjugofem kvadratmeter stort rum.
Jag har rotat i containrar i spöregn och känt att livet aldrig slutar överaska, eller kanske människor.
Efter en månad av plugg och stress och ångest har jag nu kunnat få andas, ett litet andetag.
Snart sitter jag på ett tåg hem till örnsköldsvik och det känns så bra.
Jag har saknat skogen, snön, luften, och dem finaste människorna jag känner.
En och en halv vecka.
Allt det där jag sa till dig var sant
Jag får in lite ljus i min vardag
Den sipprar in där det är som mörkast
I solnedgången bakom trädens skuggor
I ljusslingor under mörka moln
Ljuset reflekterar sig i det kalla vattnets vågor
I frusna tårar på kinder
Och på väggen i mitt rum
