Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister

För tillfället ligger jag i fosterställning över två halvsunkiga stolar i tågvagnen. Det är en timme kvar av denna tio timmars långa tågresa hem. Jag är otroligt rastlös. Men det känns fantastiskt att få komma hem. Att få spela piano, vandra i milsdjupa skogar, sova med mina katter och bäst av allt, få träffa alla dem människor som gör mig hel. Jag vet redan nu att Lina ska möta mig på tågstationen.