Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister
För tillfället ligger jag i fosterställning över två halvsunkiga stolar i tågvagnen. Det är en timme kvar av denna tio timmars långa tågresa hem. Jag är otroligt rastlös. Men det känns fantastiskt att få komma hem. Att få spela piano, vandra i milsdjupa skogar, sova med mina katter och bäst av allt, få träffa alla dem människor som gör mig hel. Jag vet redan nu att Lina ska möta mig på tågstationen.
Kommentarer
Trackback
