Varje stavelse jag stammar fram är säkert lögner och luft men allting är sant
Jag har köpt nya skor och i köpet ingick skavsår på hälarna. Visst låter det underbart? Ungefär lika underbart som att en onsdagskväll ligga och skratta med sex personer i en säng. Det är ganska fint också. Eller att gå längst vätterstranden när solen går ned. Eller att på en fredagskväll lyssna på Thomas Stenström som spelade i världens minsta konsertlokal. Det blir själen glad av. Det är också ganska fint att inte alltid behöva somna och vakna ensam. Eller det här att klockan igår helt plötstligt gick från 01:59 till 03:00. En timme mindre sömn men en timme närmare sommar. Ibland försöker jag faktiskt tänka på alla fina stunder jag upplever. Jag lovar.
Ni finner mig här
Ni finner mig här med trassligt hår, blek hud och en hög med kurslitteratur som ska bearbetas. Jag erkänner att jag ser mer uppgiven ut än vad jag är. Det är faktiskt bara måndag och jag har haft en väldigt fin helg. Idag är det till och med vårdagsjämning. Det skänker lite hopp till livet mitt. Snart är sommaren här. Jag behöver solen.
Jag vet inte hur man gör, hur man förändras
Idag vaknade jag med solen. 05:56 var klockan när jag vandrade ut i skogen och 06:14 sken de första solstrålarna. Det var vackert. Jag behövde känna värmen. Nu sitter jag på tåget till Jönköping. Helgen bara försvann men jag har hunnit med massor känns det som. Jag känner mig rätt kluven men har ändå haft väldigt fina dagar med familj och vänner. Nu framöver är det inlämningsuppgifter som ska skrivas och seminarium att delta på. Thomas Stenström spelar nästa fredag på Bongo. Det ser jag fram emot.
Du räcker till
Idag var en sådan dag där jag vaknar upp med en hålighet i kroppen. Där alla tankar på något sätt bara leder till en nedåtgående spiral. Det är hemskt att vakna med vetskapen om att oavsett vad jag gör så kommer jag att krascha. bryta ihop. kollapsa. Det är oundvikligt.
2017-03-10
Försöker intala mig själv att fem timmars sömn räcker gott och väl. Kroppen har vant sig med sena nätter, tidiga morgnar och kluvna tankar. Jag kollar igenom mitt kameraalbum och hittar enbart bilder tagna från bussar de senaste tre veckorna tillbaka. Och gissa vad jag gör nu? Sitter på en buss. Men nu är jag inte påväg till Mariannelund utan till Arlanda för att ta flyget hem till Örnsköldsvik. Det är faktiskt över två månader sen jag sist var hemma. Ska bli så roligt att träffa familj och vänner.
Visst känns det som att kärleken väntar
Läser böcker och skriver ned sånt som fastnar på näthinnan. Jag borde väl egentligen läsa kurslitteratur men det känns inte ens lite lockande just nu. Besöker vårdcentralen och gråter som en trasig fågel framför läkaren och det kanske jag skulle ha kunnat undvika såhär i efterhand. Men vissa saker går inte att göra även om man borde. Vissa saker går inte att undvika även om det skulle göra livet lättare. Jag har något innanför revbenen som skaver och det försvinner aldrig.
