It's you and it's I

Hur ska jag sammanfatta de senaste månaderna? Är inte säker på att det går. Det är väldigt mycket som har hänt när jag tänker efter. Jag har tagit examen från min utbildning. Arbetar nu äntligen som sjuksköterska. Jag har flyttat ut ur min studentkällare till ett antikt hus och bor på nedre plan med min käraste och två vänner. Det står en flygel i vardagsrummet. Jag har fyllt 22 år. Mina små solros-plantor har blivit meterhöga fullvuxna solrosor. Vi lagar tomatsoppa en varm kväll och åker sen och badar under rosa himmel. Vi spelar vinylskivor och kasettband. Klättrar på byggnadsställningen som står utanför huset. Det finns fem äppelträd och ett päronträd på gården. Vi tar ett nattdopp i en svart sjö omslutna av vattnet och ser stjärnfall och önskar allt vi någonsin drömt om. Det känns som att tiden är oändlig och som att livet upplevs för varje timma, varje minut, varje sekund som går. Jag lever. Även om det inte syns på internet. De senaste månaderna har varit fantastiska. Jag lovar. Jag visste inte att livet kunde vara såhär fint. Sitter i baksätet i en bil. Tänker att det är så här det ska kännas. Det är det här jag har väntat på. Alla mina mörka ungdomsår.

Hur ska jag sjunga nånting nytt när allt jag tänker på. Är dig.

Våren är försenad. Livet är en känslostorm. Alldeles underbart men också alldeles förfärligt. Jag är kär. Det är den konstigase känslan jag någonsin upplevt. Jag känner så mycket. Och det är fantastiskt. Att få vara kär. Alla mina tankar kretsar kring honom. Varje timme utan honom är olidlig. Det är fint att somna med honom. Det är fint att vakna med honom. Det är fint att hålla honom i handen. Det är fint att gråta med honom. Det är fint att höra honom prata. Det är fint att skratta med honom. Det är fint att dricka kaffe i morgonsolen med honom. Det är fint att längta till våren med honom. Det är fint att det gör ont att sakna honom. Nej jag förstår inte hur det hände.

In undertow

Vi ser oss som en dysfunktionell familj
andra skulle beskriva vår gemenskap som på gränsen till sektlinkande 
vi är miserabla men lika kreativa
vi är kaotiska men ändå inte tillräckligt instabila för att bli stamkunder på psyket 
vi har alla varit där 
men vi vägrar att stanna
vi är ihärdiga
uthärdar politiska kamper
sparkar oss uppåt 
det skulle kunna vara ett uttryck för en traumatisk barndom
en bortglömd ungdom
en trasig självbild
men det förklarar egentligen ingenting
den här världen är inte gjord för oss
men tillsammans håller vi oss flytande
ovanför vattenytan
håller oss på en armlängds avstånd från psykosen

Winter solstice

En tråkig, grå, regnig måndag bestämde jag mig för att åka till Åre. Samma torsdag satt jag och Anso på tåget upp till snön, skogen, vintern, ljuset. Det är något alldeles speciellt med Norrland. Vissa dagar låg kylan på minus tjugosex grader. Det stoppade inte oss från att åka snowboard. Träffade Lina som tillfälligt är bosatt i Åre. Det var så fint och roligt att hänga med henne i backen. Tanken slog mig, inte bara en gång, varför flyttar jag inte hit? Jag kunde knappt koncentrera mig på att åka snowboard för utsikten var så fruktansvärt vacker. Det går inte att beskriva. Hoppade motvilligt på nattåget tillbaka till Jönköping på söndagen. Jag ska återvända till Åre. Nån gång. När tiden är inne.

Sista dagen i december

Örnsköldsvik med sina kranar. Solnedgång 14:01. En snötäckt skog. Jag kliver av flyget och luften är lättare att andas här uppe. Jag lovar. Jag har kramats med mina väner och famil och katter. Skrattat. Gråtit. Precis det jag behövde. Skogen har varit en daglig prioritering att besöka. Det ger mig en obeskrivlig kraft. Tiden går långsamt här uppe men en vecka går fort. Nu är jag tillbaka i jönköping och det känns bra med. Nyår. Hm. Det blir fint.

And you wanted nothing but change before the world

En långhelg i Stockholm hos Naomi. Hennes klass hade spelning på Två grabbar & kök där Jimi Hendrix och Monica Zetterlund också uppträtt. Naomi var bäst. Det var för surrealistiskt för att ens förstå. Sen blev det desto mer absurt att Lina, Clara och Jacob också kom dit. En mini-reunion. Efter deras spelning blev det häng på någon sunkig bar vid medborgarplatsen. Jag och Lina sov sedan hos Naomi på hennes luftmadrass. Skitkallt men gos. Morgonen därefter blev det en stor brunch och sedan åkte Lina för hon skulle till Singapore (!). Jag och Naomi tog tunnelbanan till fotografiska och åt buffé på Hermans. Mycket lyckat. På lördagen var det regnregnregn och jag var trött. Naomi repade under dagen och senare på kvällen gick vi på en liten spelning på Nalen Club. Mysigt.
Tillbaka i Jönköping var det tentaplugg som gällde och på torsdagen skrevs tentan. Det gick bra. Fredag vaknar jag 04 med hjärtklappning. Somnar om och går sedan en lång promenad i höstvädret. Jag och Lisa äter alldeles för dyr mat på N.E.O. sen går vi och lyssnar på Loney Dear. Han hade en liten, intim "unofficial"-spelning för cirka 50 pers. Jag har väntat efter denna stund sedan han släppte sitt första album 2004. Rätt sjukt. En av de bättre spelningar jag varit på. Sen går jag hem i regnet för regnet slutar visst aldrig falla i oktober. Jag skojar inte. De få gånger solen tittar fram är det som om livet typ kommer tillbaka. Annars går jag för det mestadels runt i ett grått töcken insvept i stora halsdukar och försöker hålla mig till rutiner och sånt där som gör att jag fungerar. Ibland kommer ångesten och ibland kommer katastroftankarna. Men det går över. Anso åker iväg på onsdag igen i 10 veckor. Det känns så tråkigt.

Släpp in solen

Sommarben och picknick med Kristian Antilla som spelar i bakgrunden. En fin onsdag. Sol och skratt. Cykelrace till vätterstranden för att spana in solnedgången. Jönköping är vackert.

20 juni

Idag var jag på en liten utflykt till Gränna med en vän. Jag har snart bott i jönköping i 2 år men har ändå inte sett så mycket av småland. Så det var verkligen roligt. Ett mysigt litet sommarställe som tydligen är ett måste att besöka om en bor här nere. Mycket fint. Jag har de senaste dagarna mått väldigt bra och det är en fantastisk känsla. Jag har energi på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inte lika tungt att vakna. Min kropp orkar. Mitt sinne känns lättare. Jag skrattar ofta. Det känns hoppfullt. Mitt mående är så underligt ibland. Jag försöker uppskatta det som finns och det som känns här och nu. Hela våren har varit så mörk och dyster. Det känns som att nu kanske det vänder. Till slut.

Saknade te havs

Jag åkte iväg till Åland, Kyrkogårdsö, i onsdags. Sitter på bussen påväg tillbaka nu. Det har varit trevligt. En flykt i tillvaron. Fina bastukvällar. En lugnande havsbris. Tacksam att jag får möjligheten att följa med ut dit. Nu tillbaka till de två sista skolveckorna innan sommaren. Jag letar febrilt efter motivation.

Varje stavelse jag stammar fram är säkert lögner och luft men allting är sant

Jag har köpt nya skor och i köpet ingick skavsår på hälarna. Visst låter det underbart? Ungefär lika underbart som att en onsdagskväll ligga och skratta med sex personer i en säng. Det är ganska fint också. Eller att gå längst vätterstranden när solen går ned. Eller att på en fredagskväll lyssna på Thomas Stenström som spelade i världens minsta konsertlokal. Det blir själen glad av. Det är också ganska fint att inte alltid behöva somna och vakna ensam. Eller det här att klockan igår helt plötstligt gick från 01:59 till 03:00. En timme mindre sömn men en timme närmare sommar. Ibland försöker jag faktiskt tänka på alla fina stunder jag upplever. Jag lovar.

There's a forgotten forest there full of those drunken trees

Jag hoppar upp på cykeln 05:11 och börjar trampa mot resecentrum. På något sätt känns det som att jag, efter fyra veckor, är en del av den morgonrutin som cirkulerar i staden. Måndag till torsdag trampar jag på cykeln från min port in till stan för att därefter ta bussen ut till Mariannelund. När jag cyklar ner för backen vid stranden möter jag alltid en annan morgonpigg cyklist med bländande ljuslykta. Det är fortfarande alldeles för mörkt för att kunna urskilja ett ansikte. Vid det andra lägenhetshuset står en äldre kvinna på nedersta balkongen till vänster och röker i tystnaden. Jag undrar vilka sorger som håller henne vaken denna tid på dygnet. Idag är himlen tung av gråa moln. Men det gör inte så mycket. I helgen hade jag besök av min syster. Hon sprider ljus och gör mig verklighetsförankrad. Ni förstår, i februari är risken stor att tappa greppet om det mesta. De första värmande solstrålarna når fram till huden och förhoppningar om vår och glädje väcks till liv. Sen faller det där regnet och sen faller snön och då faller allt. Vi envisades iallafall med att dricka kaffe utomhus i morgonsol och sen leta efter gröna växter som kan stå ut med mitt ljuslösa rum. Ibland undrar jag hur jag lyckas överleva i det ständiga mörkret.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer

Flyger till Örnsköldsvik och hinner knappt hem innan jag åker vidare upp mot Umeå. På en sunkig kina-restaurang spelar Kristian Anttila. Jag vaknar upp till solstrålar som letar sig in genom persiennerna. Vi åker sen tillbaka till Ö-vik under dagen.
Julafton försvan lika fort som vanligt.
Jag och familjen åkte till Solberg igår. Det var fantastiskt roligt att åka snowboard. Har längtat så mycket efter det. Idag har jag ont i hela kroppen, precis som det ska vara.

Och inatt, jag orkar inte va rädd mer, du måste ta mig nån annanstans

 
Anläder till Uppsala 15:50. Det snöar och Jonathan Johansson spelar på Katalin. Det är så klockrent. Jag är så glad för att jag var där. Sover hos Miriam och vi gömmer oss från kylan. Besöker botaniska och sitter på kafé. Säger hejdå och hoppar på bussen mot jönköping 15:25. Är sjukligt sentimental och vill mest ha jullov.

Tinning mot tinning

November är över! Jag brukade hata november. Jag vet inte vad eller vem jag ska tacka men November har varit fantastiskt fin faktiskt. Jag skulle nästan påstå att det varit den bästa månaden denna höst (oj). Jag har haft besök av familj, gått på konsert två gånger, umgåtts med fina vänner och bara känt mig allmänt glad. Sen att både Jonathan Johansson och Immanu El släppte nya album räddade mig de mörkaste dagarna. Nu är det december vilket innebär massa julmys hemma hos folk och julkalendertittande i vårt lilla kollektiv. Igår bokade jag resa hem och om två veckor är jag i Ö-vik igen för julledighet. Jag läntar så mycket. Ikväll är det sista AKA, ska dansa tills mina ben inte bär mig mer.

Första drömmen är så lätt att fånga

För ett år sedan var jag ett ångestvrak. Nu är jag förväntansfull för allt som ska komma. Det känns fint att jag tagit mig ur den där spiralen. Jag är inte rädd längre för framtiden. Eller kanske lite. Men jag är inte ångestfylld. Men ack denna rastlöshet. Vände upp och ned på mitt rum i helgen och här är resultatet. Timmar av tejpklistrande.

Det som är fult idag kommer vara vackert imorgon

Jag kommer hem och allt är som vanligt. Jag traskar på samma gamla stigar i skogen. Nästan inget har förändrats och jag får panik och klipper av mig håret. Dagarna springer förbi och jag träffar människor som faktiskt kommer ihåg vem jag är. Sen inser jag att det bara har gått tre månader sen sist jag var här. Det är inte så konstigt att inget har förändrats (att klippa av sig hårert var kanske en smula dramatiskt).

Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister

För tillfället ligger jag i fosterställning över två halvsunkiga stolar i tågvagnen. Det är en timme kvar av denna tio timmars långa tågresa hem. Jag är otroligt rastlös. Men det känns fantastiskt att få komma hem. Att få spela piano, vandra i milsdjupa skogar, sova med mina katter och bäst av allt, få träffa alla dem människor som gör mig hel. Jag vet redan nu att Lina ska möta mig på tågstationen. 

Fall med mig nu

 Gick en kvällspromenad efter en helg med febertoppar, eller blodsockerfall, eller början på migränanfall. Min kropp ville inte alls fungera som den skulle. Nu mår jag bättre. Det är skönt att kunna ställa sig upp utan att huvudet håller på att explodera och ögonen svartnar och benen viker sig. Hösten har anlänt nu tänker jag, fast egentligen är den snart slut tänker jag sen. Jag har fått tillbaka min första tenta och den sa B. Livet rullar på. Det känns löjligt att säga så. Men det är så. Just nu går det mesta i rätt riktning. Det är fint.

Allt gör mindre ont sen

Jag spritar händerna minst tio gånger varje dag. Händerna är ständigt torra. Min inskolning på hemtjänsten har visst börjat. När jag har energi försöker jag gå promenader i skogen. Ofta får jag skavsår och hostan är något som tyvärr inte blir bättre. Jag lyssnar på Krunegård och plockar lite blomster att torka, pressar dem mellan alla tunga böcker i mitt rum. Böcker som jag ska läsa. När kvällssolen lyser in genom mitt fönster lyssnar jag på Håkan. Skriver ut citat, skriver ned citat, skriver upp allt som jag måste påminna mig om. "Ge ingen tid till ånger". Det är bra. Det finns så mycket jag skulle velat gjort annorlunda. Mycket som är ouppklarat. Mycket som jag inte förstår. Mycket som jag inte orkar lägga ned tid på att utreda. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Man får leva med det. Det värsta jag vet är människor som ångrar. Det finns ingen tid för det. Livet är så kort. Vi har bara nu. 

Som fåglar, vi stiger mot solen

(Patti Smith är fantastisk)
Tycker om att sitta och bläddra i min dagbok. Rota i gamla minnen, känslor. Igår när jag skulle skriva insåg jag dock att alla blad var slut. Insåg också att första bladet och sista bladet handlar om samma sak. 1 år. Tydligen har inte mycket förändrats trots att allt har förändrats. Vet inte om man kan kalla det tragik. Hoppades mest att jag skulle få avsluta min dagbok med något bättre. Kanske dags att börja om från noll.

Tidigare inlägg
RSS 2.0