Det som är fult idag kommer vara vackert imorgon

Jag kommer hem och allt är som vanligt. Jag traskar på samma gamla stigar i skogen. Nästan inget har förändrats och jag får panik och klipper av mig håret. Dagarna springer förbi och jag träffar människor som faktiskt kommer ihåg vem jag är. Sen inser jag att det bara har gått tre månader sen sist jag var här. Det är inte så konstigt att inget har förändrats (att klippa av sig hårert var kanske en smula dramatiskt).