There's a forgotten forest there full of those drunken trees

Jag hoppar upp på cykeln 05:11 och börjar trampa mot resecentrum. På något sätt känns det som att jag, efter fyra veckor, är en del av den morgonrutin som cirkulerar i staden. Måndag till torsdag trampar jag på cykeln från min port in till stan för att därefter ta bussen ut till Mariannelund. När jag cyklar ner för backen vid stranden möter jag alltid en annan morgonpigg cyklist med bländande ljuslykta. Det är fortfarande alldeles för mörkt för att kunna urskilja ett ansikte. Vid det andra lägenhetshuset står en äldre kvinna på nedersta balkongen till vänster och röker i tystnaden. Jag undrar vilka sorger som håller henne vaken denna tid på dygnet. Idag är himlen tung av gråa moln. Men det gör inte så mycket. I helgen hade jag besök av min syster. Hon sprider ljus och gör mig verklighetsförankrad. Ni förstår, i februari är risken stor att tappa greppet om det mesta. De första värmande solstrålarna når fram till huden och förhoppningar om vår och glädje väcks till liv. Sen faller det där regnet och sen faller snön och då faller allt. Vi envisades iallafall med att dricka kaffe utomhus i morgonsol och sen leta efter gröna växter som kan stå ut med mitt ljuslösa rum. Ibland undrar jag hur jag lyckas överleva i det ständiga mörkret.