Det finns en kärlek
Jönköping och sen Örnsköldsvik och sen Jönköping. Jag slits mellan två städer. Slits mellan ångest och glädje. Kanske kallas det livet. Jag vet inte. Det finns något vackert i trasighet. Den går inte att dölja. Hur mycket man än försöker. Den lyser igenom och färgar allt. Därför finns det också en viss rädsla. Rädslan för att trasigheten ska ta över och förstöra och bryta ned. När allt den egentligen vill är att visa det som är äkta. Det som är vackert. Det som är skört. Det som gör människan till människa. De pratar om mediciner igen. Och snön har inte slutat falla fastän vi är i mitten av april. Och jag går omrking och bär. Hundratals sorger. Hundratals liv. Bär tills mina axlar värker. Jag skriver hela tiden. Försöker lyfta ut alla känslor ut ur min kropp. Och även om allt känns så himla mycket hela tiden så finns det en kärlek. Tror jag.
Jag skriver till dig som också har stirrat i timmar på skuggorna i taket
Jag börjar läsa Johannes Anyurus nyutgivna roman. Om ett fiktivt terrordåd i Göteborg. En timme senare har en lastbil kört in i en folkmassa i centrala Stockholm. Precis på den plats jag var på för fem dagar sedan. Det blir så verkligt. Det hade lika gärna kunnat hänt då. Det hände nu. Fyra oskyldiga människoliv och ett helt land i sorg. Mitt i körsbärsblomningen. Det är mörkt nu.Kommer jag dö här på golvet i köket om du inte svarar?
En fredagkväll och jag sitter på ett golv täckt av konfetti med rödvin och vänner. Det finns mycket att säga om de senaste veckorna. Jag vet inte var jag ska börja. Vissa dagar vaknar jag 05 när det fortfarande är mörkt. Jag försöker somna om men tankarna leder bara nedåt. Då kokar jag kaffe och tar med ut. Röker en cigarett och dricker det svarta. Sen börjar det ljusna och då brukar det oftast kännas lite lättare. Andra dagar skrattar jag tills tårarna rinner och livet känns som den finaste gåvan jag fått. Jag älskar de dagarna när jag kan tänka fritt. Men sen kommer det dagar då jag får panikångest i en busskur och gråter för att himlen är så perfekt rosa. Dagar där livet känns som ett stort skämt och där jag gör allt för att inte gå sönder. Jag försöker hitta meningen med denna karusell och jag vet att jag inte är ensam om att åka i den. Men ibland känns allt bara alldeles för mycket.
Ni finner mig här
Ni finner mig här med trassligt hår, blek hud och en hög med kurslitteratur som ska bearbetas. Jag erkänner att jag ser mer uppgiven ut än vad jag är. Det är faktiskt bara måndag och jag har haft en väldigt fin helg. Idag är det till och med vårdagsjämning. Det skänker lite hopp till livet mitt. Snart är sommaren här. Jag behöver solen.
Du räcker till
Idag var en sådan dag där jag vaknar upp med en hålighet i kroppen. Där alla tankar på något sätt bara leder till en nedåtgående spiral. Det är hemskt att vakna med vetskapen om att oavsett vad jag gör så kommer jag att krascha. bryta ihop. kollapsa. Det är oundvikligt.
There's a forgotten forest there full of those drunken trees
Jag hoppar upp på cykeln 05:11 och börjar trampa mot resecentrum. På något sätt känns det som att jag, efter fyra veckor, är en del av den morgonrutin som cirkulerar i staden. Måndag till torsdag trampar jag på cykeln från min port in till stan för att därefter ta bussen ut till Mariannelund. När jag cyklar ner för backen vid stranden möter jag alltid en annan morgonpigg cyklist med bländande ljuslykta. Det är fortfarande alldeles för mörkt för att kunna urskilja ett ansikte. Vid det andra lägenhetshuset står en äldre kvinna på nedersta balkongen till vänster och röker i tystnaden. Jag undrar vilka sorger som håller henne vaken denna tid på dygnet. Idag är himlen tung av gråa moln. Men det gör inte så mycket. I helgen hade jag besök av min syster. Hon sprider ljus och gör mig verklighetsförankrad. Ni förstår, i februari är risken stor att tappa greppet om det mesta. De första värmande solstrålarna når fram till huden och förhoppningar om vår och glädje väcks till liv. Sen faller det där regnet och sen faller snön och då faller allt. Vi envisades iallafall med att dricka kaffe utomhus i morgonsol och sen leta efter gröna växter som kan stå ut med mitt ljuslösa rum. Ibland undrar jag hur jag lyckas överleva i det ständiga mörkret.
2016
Januari. Mitt hår var kortklippt och jag förvånades över att jag så tidigt drabbades av vårtrötthet. Norrland var täckt av snö och jag hade en smula ångest över att åka tillbaka till Jönköping. Väl tillbaka staplade jag omkring på svaga ben och ett alldeles för tungt huvud. Satt mest på tomma cafén, drack svart kaffe och läste böcker av Patti Smith och Khemiri. Januari var smått kaotisk, tror jag, såhär i efterhand.
Februari. Jag fortsätter att sluka litteratur. Sträckläser "Berättelsen om Pi" och "Himmelstrand" på en helg tror jag. Väldigt bra böcker. Jag skriver en tenta och åker upp till Örnsköldsvik igen. Vet faktiskt inte vad jag flyr ifrån men jag är väl i behov av snö och mina fina vänner.
Mars. Vintern börjar lida mot sitt slut, åtminstone i Jönköping. Jag sover (knappt) i en alldeles för hård säng. Det luktar vår i luften och jag går omkring i kjol. Värmer handlederna mot kaffekoppar och känner mig kanske lite gladare. Maggio släpper nytt album, jag dansar till Movits, träffar nya människor och börjar känna att min vinterdepression lider mot sitt slut. Markus Krunegård spelar på Jönköpings teater och jag kan knappt andas. Det är så vackert.
April. Jag träffar en blyg kille från Berlin som har ett lende värt att döda för och rangliga ben. Han lär mig rulla cigaretter klockan tre på natten och jag ritar hemliga stjärnbilder på hans ryggtavla. Aprivädret skiftar lika snabbt som mitt mående. Vissa dagar mår jag bra, andra dagar går jag under.
Maj. Valborg firas och sommaren är runt hörnet. Äppelblom och åskväder. Jag är lycklig, dricker morgonkaffe i solsken och grillar på vätterstranden under rosa himmel. Dansar till techno en fredag och går hem klockan 04:57. Sista dagarna i maj är jag på brännbollsyran och hänger med sköna människor och dansar till bra musik.
Juni. Håkan Hellström på Ullevi en ljum sommarkväll. Det bästa som hänt. Säger hejdå till Jönköping och åker hem till Örnsköldsvik. Befinner mig på havet på en segelbåt. Sommaren är ändå livet. Jobbar, träffar fina vänner och vandrar genom blomsterhav.
Augusti. Urkult med sena nätter och vacker musik. Stockholm med Miriam och Veronica Maggio på Stadion. Det vackraste sommarminnet jag har. Kyrkogårdsön och bastukvällar med stjärnklar himmel. Åker tillbaka till Jönköping och träffar fina vänner. Insparksfestivalen med Imam. Jag är lycklig.
September. Väntar på att hösten ska slå till. Det händer aldrig. Trodde jag. Sen händer det. Och jag får ångest och känner att september suger.
Oktober. Tiden springer iväg och jag hänger inte med. En helg i Örnsköldsvik och jag får äntligenäntligen se och lyssna på Kent. Bon Iver släpper ett nytt album och jag låser in mig på rummet en hel helg och försvinner. Det regnar för mycket för att jag ska kunna resa mig ur sängen.
November. Snö och Norrland. Laleh är sagolik i Kinnarps Arena. Jag läser Sandra Beijers nya bok. Göteborg och Håkan. Immanu El släpper nytt album. Jonathan Johannson släpper nytt album. Jag är räddad.
December. Julmys och julkalender. Ett snöigt Uppsala och jag ser Jonathan Johansson. Hänger med Miriam. Börjar min praktik och trivs väldigt bra. Filmkvällar uppe på dalvik och sen åker jag hem till Örnsköldsvik för jullov.
Jag är så himla tacksam och glad för detta år, för alla nya och gamla vänner. Det har inte varit ett lätt år men det har varit händelserikt. Jag känner mig levande och min tillvaro nere i Jönköping känns helt rätt. Det är med spänning som jag kliver in i det nya året. Vad som helst kan hända känns det som. Det kommer bli ett bra år, det vet jag.
Det är inte hjärtat som går sönder. Det är revbenen, alla vet det.
Sex timmars bilkörning från Stockholm och jag är hemma i norrland igen. Det är stjärnklart och kyligt. Jag träffar mina finaste vänner och vandrar upp på skuleberget. Hemma är huset tomt och jag eldar i vedkaminen, spelar piano, pratar med mina katter och läser. Den första snön faller och jag andas i skogen. Jag skulle kunna stanna här för alltid. På torsdagen åkte jag upp till Umeå till min syster och hennes man och lyssnar på jazz. Snön fortsätter att falla hela fredagen och det är sagolikt vackert. Tänk om hela november skulle se ut så här? Jag känner mig alltid så splittrad när jag lämnar.
22 (OVER S∞∞N)
Åkte ju hem till kylan. Minusgrader. Oj. Startade de flesta mornar med att andas in skogen. Finns inget jag gillar så mycket som skogen. Andra bilden är från en tidig morgon då vi bestämde oss för att gå upp på berget för att se soluppgången. Tråkigt nog var det molnigt, vi hann bara se ett litet sken längst ned på himelen. Men det var mysigt. Koka gröt och sånt.
Sen inträffade det här magiska. KENT. Efter alla år. Alla tårar. Hur fint som helst. De spelade nästan alla låtar som jag älskar. Joakim Berg är en stjärna. Så sorgligt när sista sången avslutas och jag inser att det här var första och sista gången jag såg dem. Hela min tonår.
I helgen har jag känt mig ensammast i Sverige. Ibland hamnar jag bara där. Har knappt lämnat rummet. Bon Ivers nya album har spelats på repeat. Det slutar ändå aldrig att regna. Kanske är det bara någon slags post-bra-förra-helg-depression. Tur att det inte är så länge kvar tills jag åker upp igen. Idag är det måndag, vilket betyder en ny vecka och jag ska försöka skriva klart lite skolarbeten så jag får vara ledig på vårt icke-existerande-höstlov. Ska försöka må lite bra också.Jag når aldrig riktigt fram till dig
I fredags vände det och höstkylan trängde in under huden. Det känns som att jag alltid skriver om vädret. Kanske för att det påverkar mig så. Igår vaknade jag med ångest och mina lungor var sammandragna hela dagen. Idag är det bättre. Jonathan Johansson släpper nytt i november och ger sig ut på en höstturné. Hur fint som helst. Så i oktober ser jag Kent, i november Laleh och Håkan, och i december förmodligen Jonathan. Jag är räddad.
Men jag är lost in space nu, och rymden är så stor
Jag skriver brev till min mormors syster i Finland.
Tänker att snart börjar livet igen.
Jag läser en mycket bra bok med fult omslag.
Tänker att fula böcker är underskattade.
Jag packar ihop det sista av mina saker.
Tänker att det kan vara bra mot ångest. Att åka till havsvindar, finlandssvenska och skärgårdsöar.
Inatt börjar min resa tillbaka till Jönköping, men först en veckas vistelse på Åland.
Kanske är det allt du behöver veta.
Små fragment
Äppelblom och melankoli. En hand på en rygg. Kent i hörlurar en hel dag. Och där står vi igen. Andningsuppehåll. Techno på en fredag. Promenader hem klockan 04:57. Åskväder. Ett leende värt att döda för. Någon annan kokar mitt morgonkaffe. Spruckna speglar på toaletter. Sidenlakan. En försvunnen ungdom. Kollisioner på biblioteket. Undvikande blickar. Värk i bröstbenet. Allt är så skört.Första drömmen är så lätt att fånga
För ett år sedan var jag ett ångestvrak. Nu är jag förväntansfull för allt som ska komma. Det känns fint att jag tagit mig ur den där spiralen. Jag är inte rädd längre för framtiden. Eller kanske lite. Men jag är inte ångestfylld. Men ack denna rastlöshet. Vände upp och ned på mitt rum i helgen och här är resultatet. Timmar av tejpklistrande.
Den första är alltid gratis
Maggio släpper nytt, jag dricker kaffe i morgonsol, promenerar till skolan och trivs med människornar runt mig. Planerar helgen och påsken och våren och sommaren. Slänger iväg mina pengar på festivalbiljetter, konserter, tågbiljetter och böcker istället för kurslitteratur. Jag mår väldigt bra för tillfället. Dansar på trånga dansgolv, läser fin litteratur och träffar nya människor. Känns som att höst- och vinterdepressionen lider mot sitt slut.
Och du tog aldrig min hand men du såg mig när regnet föll
Jag vaknar upp i min hårda säng igen och möts inte längre av vintertäckta gator och iskall luft
Går i kjol och trär på låga tygskor, men virar en halsduk runt halsen
Det luktar vår i luften men samtidigt är det kallt när skuggorna kryper in på
En tågresa och jag känner mig kanske lite, lite gladare men ändå så skör så skör
Värmer handlederna mot en kaffekopp två gånger om dagen för att få blodet att flyta runt runt
och jag skriver till dig, om allt jag någonsin velat säga, men trycker aldrig på skicka
Någonting helt som vi kunde slå sönder
Tåget åker fram genom snötäckta skogar och jag kan inte sluta titta ut genom fönstret. Jag skulle kunna drunkna där, i skogen, i det djupa. Mina ögonlock är tunga och jag borde skriva på en uppsats istället för att skriva här. Nu är jag på väg tillbaka till en ny termin i jönköping. Hösten har varit tuff men jag tror att det ska gå bättre nu. I helgen sa jag hejdå till min familj och vänner. Lika jobbigt varje gång. Vill ta dem med mig. Jusste, Jonathan Johansson har släppt en ny låt, lyssna på den, han är bra.
The story held the hand of reality, imagine
Denna helg har varit så bra på alla sätt och vis.
Jag har låtsats varit proffs på bowling, druckit glögg och ätit hembakade pepparkakor till sent på natten.
Jag har lockat håret och dansat på trånga dansgolv med glittrande ögonlock.
Jag har trängts med tjugofem personer i ett tjugofem kvadratmeter stort rum.
Jag har rotat i containrar i spöregn och känt att livet aldrig slutar överaska, eller kanske människor.
Efter en månad av plugg och stress och ångest har jag nu kunnat få andas, ett litet andetag.
Snart sitter jag på ett tåg hem till örnsköldsvik och det känns så bra.
Jag har saknat skogen, snön, luften, och dem finaste människorna jag känner.
En och en halv vecka.
Även fast jag blundar kan jag inte sluta se
Hösten har anlänt och jag går omkring som ett nervvrak, precis som det brukar vara varje höst. Där impulsen av att gråta aldrig riktigt lämnar min kropp och där kylan biter sig så hårt fast, att en kaffemugg i handen inte ens längre värmer. Jag funderar på om det alltid kommer vara så. Att det kanske är höstens kyliga vindar som river upp och bedövar allt som heter kärlek. Men jag vet att det går över. För lager på lager på lager värmer efter ett tag. Man måste bara ha tålamod och vänta.
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
Jag drömmer faktiskt inte om dig längre
Vissa dagar är bara för mycket. Ni vet sådär när man inte kan tänka alls överhuvudtaget. Då hänger man på toaletten under föreläsningar eller sätter sig i en park och dricker kaffe och äter veganska chokladbollar.
För någon dag sedan gick jag längst stranden och kände hur lätt det var att andas, hur bra livet var. Verkligen. Det var vackert. Man glömmer så lätt.
Igår levde jag studentlivet till max. Jag gick ut och plockade brännässlor och försökte mig på det här att koka en nässelsoppa. Billigt men inte så gott. Men ganska roligt.
