Det är inte hjärtat som går sönder. Det är revbenen, alla vet det.

Sex timmars bilkörning från Stockholm och jag är hemma i norrland igen. Det är stjärnklart och kyligt. Jag träffar mina finaste vänner och vandrar upp på skuleberget. Hemma är huset tomt och jag eldar i vedkaminen, spelar piano, pratar med mina katter och läser. Den första snön faller och jag andas i skogen. Jag skulle kunna stanna här för alltid. På torsdagen åkte jag upp till Umeå till min syster och hennes man och lyssnar på jazz. Snön fortsätter att falla hela fredagen och det är sagolikt vackert. Tänk om hela november skulle se ut så här? Jag känner mig alltid så splittrad när jag lämnar.