Det gör ont att veta Men lika ont att undra

Jag vänder huvudet åt det förbjudna hållet, mot honom som ser rakt igenom mig. Jag fortsätter att gå fast han fortfarande ser på mig. Fortfarande ser igenom mig. Jag ville inte gå. Men ibland måste man gå vidare. Ibland måste man släppa taget. Ibland måste man bara sluta tänka och bara göra. Det har gått dagar, veckor, månader, snart år. För varje dag som går känns det bättre men varje blick, varje leende, varje skratt bränner inutu mig. Han är för perfekt utan mig. Han klarar sig utan mig. Han klarar sig utan någon. Men det gör inte jag.