För långsamt, för snabbt men aldrig i takt

Jag bor inte längre i något som kallas Norrland. Jag är 847 kilometer från min trygga skog, lilla stad och oändliga hav. Jag träffar inte längre samma människor och det gör ont. Jag vet att jag snart kommer träffa dem igen, men när man längtar tar saker tid.

Här är staden större, människor betydligt fler - intryck betydligt mer belastande. Här går solen ned mycket tidigare och havet är inte ett hav utan en sjö.

Maskinen och Thomas Stenström spelade båda på insparksfestivalen som ägde rum förra veckan. Det var fint.

Jag bor förövrigt bredvid världens finaste park. Här kan du dricka en kopp kaffe för 10 kronor och avnjuta blommor i alla dess former. Tyvärr har jag knappt hunnit andats sen jag kom ner hit, för snart två veckor sedan.

Det var svårt att få ihop ett inlägg, för det är svårt att få ihop alla trassliga tankar. Jag vet knappt vad jag ska säga, skriva, för jag vet knappt vad som händer. Det blir nog bättre med tiden. Allt blir bättre med tiden.