Tusen bitar
Konstigt det där, hur man i ena studen känner sig världsbäst för att i andra stunden ligga i en värkande, hopplös hög på ridbanan. Det är en vecka sedan olyckan, två dagar kvar av nackkragen som förpestar min vardag och gladeligen ett helt liv framför mig. Det kunde gått så mycket värre, att jag kom undan med en liten fraktura, värkande rygg och hjärnskakning, är ett litet mirakel. Hästar är livsfarliga, men oj vilken härlig sport. Var väl bara på tiden att jag (äntligen) fick åka ambulans. Just nu försöker jag komma igång med promenader, orkar dock inte så mycket mer än några kilometer innan jag blir trött. Skolan, den tar jag tag i imorgon.
Kommentarer
Trackback
