Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
Det dom aldrig nämner


Idag vet jag ingenting. Jag vaknar upp och inser att klockan snart är tolv. Jag är så tung i huvuduet. Orkeslös. Det är ett mirakel att jag lyckas ta mig till skolan. Effektiviteten på mitt studerande ligger på minus noll. Försöker liva upp kroppen med kaffe och nötter och tranbär och 70% mörk choklad. Hjälper det? Jag vet inte. Nu har mörkret börja falla och jag är trött och less på allt som heter omvårdnad. Jag har läst och läst och läst. Det är som att mitt huvud inte kan ta in mer information nu.
När jag är med dig så glömmer jag

Det är bara en tidsfråga innan vår relation skaver och river och trycker mer än den där ensamheten.
Jag tror inte på det där längre, att älska

Alla dessa människor
som söker
i höstblåsten
med röken i lungorna
efter någon annan
att slänga sina problem på
jag tycker synd om dom
sen inser jag att
jag är likadan
Allt jag ville säga





Jag drömmer faktiskt inte om dig längre

Vissa dagar är bara för mycket. Ni vet sådär när man inte kan tänka alls överhuvudtaget. Då hänger man på toaletten under föreläsningar eller sätter sig i en park och dricker kaffe och äter veganska chokladbollar.




För någon dag sedan gick jag längst stranden och kände hur lätt det var att andas, hur bra livet var. Verkligen. Det var vackert. Man glömmer så lätt.


Igår levde jag studentlivet till max. Jag gick ut och plockade brännässlor och försökte mig på det här att koka en nässelsoppa. Billigt men inte så gott. Men ganska roligt.
Men ingen är riktigt ärlig, ärlig är man i gryningen



Jag köper en gul regnjacka när jag egentligen borde köpa en svart. Jag färgar håret mörkt när jag egentligen borde klippa av det. Jag kysser helt fel killar och borde sluta tänka det här, "att inte tänka så mycket". Jag går ut och promenerar i regn fastän jag är förkyld och har feber. Jag går upp mitt i natten och cyklar till dig när jag egentligen borde ligga kvar i min säng. Jag bearbetar, analysererar och reflekterar över sådant som egentligen inte kommer ha någon betydelse imorgon. Men det är lite såhär jag är. En rastlös själ med en stundtals, hyperaktiv hjärna. Jag går mest omkring och väntar. Väntar och väntar och väntar på att nånting ska hända. Problemet är att det händer saker hela tiden. Jag är bara så rädd för att missa det.