Nästan ingenting
Det är bara jag som vet hur tyst det är utanför mitt fönstret klockan 04:02. När all trafik har stannat upp och alla känslor ligger på utsidan. Ibland så faller ett stilla regn. Ibland bara en tryckande tystnad. Som om jag fått lock för mina öron. Jag både älskar och hatar den, tystnaden. Men det var länge sedan tystnaden skrämde mig. Jag vill alltid berätta vad som händer i mitt liv, mestadels för mig själv. Men det gör jag tydligen inte längre. Kanske är det en mognadsfas jag passerat. Ett test jag klarade. Eller så har jag insett att det inte går att memorera varje liten händelse som inträffar under varje sekund som jag andas.
Vi håller iallafall på att städa fram våren. Äntligen. Jag slukar solstrålar. Det har känts som en evighet sedan solen rörde vid min hud. Jag har varit sjuk några dagar och mest gått hemma i varma strumpor och druckit kaffe. På eftermiddagstimmarna suttit och målat med akryl. Jag ser framemot april och maj. Ser fram emot äppelblom i vår trädgård.
Kommentarer
Trackback
