Det är ljust snart, jag vet men än så känns det kallt
Jag hade en fantastiskt fin helg i Uppsala. Mina syskon är dem bästa på hela jorden. Känner mig så hel i deras närvaro. Indisk mat, ständigt en kaffekopp i handen, frysta bullar klockan 02:30 och en värmande brasa att sova brevid sumerar min helg. Nu är jag tillbaka och jag känner mig som på bilden ovanför. Jag har fyra jobbiga veckor framför mig med anatomi och fysiologi. Återstå att se om jag överlever.
Livets teater
I lördags gjorde jag sushi och tog med till biblioteket där jag och Lisa tappert försökte plugga oss kloka.
I söndags åt jag sushi-rester till frukost, lunch och middag.
I måndags gick jag promenader och kände mig febrig igen med huvudvärk. Det slutade med att jag sov bort hela dagen.
I tisdags försökte jag kompensera upp måndagen med att plugga hela dagen tills huvudet slutade fungera.
I onsdags bakade jag bröd och köpte biljett till Markus Krunegård som spelar här i Jönköping. Okej det är 5 månader kvar.
I torsdags vet jag inte vad jag gjorde. Jag skulle plugga. Jag tror jag pluggade. Men det känns inte som så nu när jag tänker på det.
Nu är det fredag och jag har skrivit tenta och sitter på tåget till Uppsala där jag ska spendera min helg. Det är så skönt att åka tåg. Att läsa en bok. Att lyssna på en podcast. Att tänka. Utan att ha skola i huvudet. Välbehövligt.
Den ena saknade känsla, den andra ödmjukhet, dom hade nåt gemensamt, jag blundade för det
Jag vaknar till grått ljus. Öppnar ditt fönster och möts av stadens alla tak (varav hälften är kyrkotorn). Jag sätter mig på fönsterkarmen med en filt och andas in den krispiga, kyliga luften. Tänker att så här kan man också starta en lördagsmorgon i oktober. Nedanför har människor börjat gå, fram och tillbaka på gågatan, stressade. På ditt bord står två halvtomma kartonger med kall pasta med olivpesto från gårdagen.
Det dom aldrig nämner
Idag vet jag ingenting. Jag vaknar upp och inser att klockan snart är tolv. Jag är så tung i huvuduet. Orkeslös. Det är ett mirakel att jag lyckas ta mig till skolan. Effektiviteten på mitt studerande ligger på minus noll. Försöker liva upp kroppen med kaffe och nötter och tranbär och 70% mörk choklad. Hjälper det? Jag vet inte. Nu har mörkret börja falla och jag är trött och less på allt som heter omvårdnad. Jag har läst och läst och läst. Det är som att mitt huvud inte kan ta in mer information nu.
Allt jag ville säga
Åkte hem till Örnsköldsvik över en helg. Jag lämnade plugget och träffade dem finaste människorna jag känner. Trots att det knappt var en månad sedan jag flyttade till Jönköping så känns det som en evighet. Sov alldeles för lite och träffade alldeles för många människor för att jag skulle hinna bearbeta allt vi sa. Det är en lättnad men samt en stor sorg att åka tillbaka igen. Det är aldrig roligt att lämna. Men jag vet att jag är på rätt plats just nu faktiskt.Men ingen är riktigt ärlig, ärlig är man i gryningen
Jag köper en gul regnjacka när jag egentligen borde köpa en svart. Jag färgar håret mörkt när jag egentligen borde klippa av det. Jag kysser helt fel killar och borde sluta tänka det här, "att inte tänka så mycket". Jag går ut och promenerar i regn fastän jag är förkyld och har feber. Jag går upp mitt i natten och cyklar till dig när jag egentligen borde ligga kvar i min säng. Jag bearbetar, analysererar och reflekterar över sådant som egentligen inte kommer ha någon betydelse imorgon. Men det är lite såhär jag är. En rastlös själ med en stundtals, hyperaktiv hjärna. Jag går mest omkring och väntar. Väntar och väntar och väntar på att nånting ska hända. Problemet är att det händer saker hela tiden. Jag är bara så rädd för att missa det.
Ska människan lära sig att den som brändes kommer brännas igen
Regnet öser ned. Det är som att hösten har anlänt på en natt. Jag sitter mest vid skolbibliotekets stora fönster, försöker plugga, men blickar ut i tomma intet. Det är jobbigt att komma igång med rutiner igen. Vill mest bara sova hela dagarna och sitta uppe på nätterna. Det är en konst att få ihop detta studentliv.
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Jag bor inte längre i något som kallas Norrland. Jag är 847 kilometer från min trygga skog, lilla stad och oändliga hav. Jag träffar inte längre samma människor och det gör ont. Jag vet att jag snart kommer träffa dem igen, men när man längtar tar saker tid.
Här är staden större, människor betydligt fler - intryck betydligt mer belastande. Här går solen ned mycket tidigare och havet är inte ett hav utan en sjö.
Maskinen och Thomas Stenström spelade båda på insparksfestivalen som ägde rum förra veckan. Det var fint.
Maskinen och Thomas Stenström spelade båda på insparksfestivalen som ägde rum förra veckan. Det var fint.
Jag bor förövrigt bredvid världens finaste park. Här kan du dricka en kopp kaffe för 10 kronor och avnjuta blommor i alla dess former. Tyvärr har jag knappt hunnit andats sen jag kom ner hit, för snart två veckor sedan.
Det var svårt att få ihop ett inlägg, för det är svårt att få ihop alla trassliga tankar. Jag vet knappt vad jag ska säga, skriva, för jag vet knappt vad som händer. Det blir nog bättre med tiden. Allt blir bättre med tiden.
Natt efter natt, efter natt efter natt
Går på parken och lyssnar på Syster Sol och Miriam Bryant med fina vänner.
Äter dödligt god lunch ibland när jag får lust.
Har en sex år yngre lillasyster som snart växer om mig.
Vegansk morotskaka
Försov mig rejält till jobbet imorse så fick lite ångest. Som förlåt bakade jag därför en morotskaka som jag ska ta med imorgon. Ser riktigt god ut. Kör ju veganskt nu. Känns bra i hjärta och själ.
Vi säger till oss själva att livet finns någon annanstans
Besökte Rebecka i Ultrå ikväll. Hon bor så fint. Nu jobbar jag natt. Det är mycket som känns för tillfället. Solen gick upp 03:32 och det känns lite bättre, lite lättare.
Vi kommer alltid ha Paris
I fredags hade vi en mysig picknick i Hamnparken. Solen försvann fort men vi satt kvar fram tills då jag började jobba natt, dvs 23:00.
Vegansk blåbärspaj och sås.
Igår var det regnigt hela dagen. Vilket var skönt eftersom jag vaknade 16:30. Känns otroligt bra att vända på dygnen sådär. Kvällen slutade på parken med roliga människor och lite kvällssol.
Här är nätterna inte lika långa
Jobbar natt
Gillar nätter
Tystnaden
Förändringar
Ingen är vaken
Uppsnärjd i det blå
Hade en trevlig dag på Ulvön igår.
Jag vill veta att nånting betydde nåt
Mina drömmar om att äntligen bli frisk och få tillbaka livet, försvann ungefär på en dag. Halsvärken är tillbaka och jag jobbar tolvtimmarspass vilket innebär att dagarna totalt försvinner. Sömn är inget som prioriteras. Finns så mycket jag måste hinna med. Jobbar imorgon och sen sen flyr jag till min kära bror i Uppsala, för en dag ungefär. På lördag ser jag Thomas Stenström och det känns underbart. Hoppas kroppen orkar hålla ihop tills dess.
Jag vill minnas, inte komma ihåg
Benen orkar bära min kropp igen. Hostan har försvunnit med vinden. Febern har förvandlats till värme i luften. Skogen är vacker och det är underbart att bara gå och gå och gå.
Det går en vind över vindens ängar
Satt i en bil och väntade på bättre tider eller något, någon.
Klockan är 05:02 och vi står ute i regnet. Kan man väl också göra en fredag.
Köpte jordgubbar på vägen hem idag. Dyra och äckliga. Inte okej.
Det är fuktigt i luften och alla ängar är fyllda med meterhöga hundkex. Alldeles för lite sömn gör att jag ligger i sängen och matar Prison Break. Avsnitt efter avsnitt.
För sent för Edelweiss
I måndags åkte vi till Evelina och bakade dödligt god pizza.
Igår var vi slitna. Klassen var bjuden till en av våra finaste lärare. Det var mysigt. Vi fikade, drack kaffe och blev nostalgiska när vi fick tillbaka brev som vi skrev för snart tre år sen.
Igår kväll hängde klassen hos Clara. Vi grillade, åt massor, bastade och annat sånt mysigt. Det här är sista veckan. Jag har panik.
Jag vill bara känna hur det känns
Idag har jag spenderat dagen i ett båthus. Min fina vän Viktoria hade sin studentmottagning. Utomhus var det kallt och blåsigt och regnigt. Inomhus fälldes tårar och värmen höll vi genom att linda in oss i filtar. Super mysigt.
Det finns en första gång för allting. För somliga blir den också den sista
Igår var det mösspåtagning. Vi stormade ner på stan med vita hattar och var lyckliga trots regnet.
Påväg till Gisela. Evelina har den finaste regnjackan man kan hitta.
Det var en väldigt blandad kväll. Men min klass är den bästa och jag vill bara grina för att vi snart skiljs åt.
Idag har jag gått omkring i en svettig gympatröja och varit sliten som få. Imorgon är det bal och det känns roligt, fast också jobbigt.
Fått tidiga studenthälsningar från Finland. Det var fint.
